I hela mitt liv har jag varit ganska säker på mig själv, vem jag är, vad jag vill, kan och önskar. Men det är först när jag råkade bryta ned mig själv, plocka upp varje del och betrakta dem var och en för sig som jag insåg hur skör och osäker jag kan vara, hur dålig jag är på vissa saker och verkligen se på det, och hur bra det är att se det. Hur jag kan öppna mig, se, höra och känna på ett helt annat sätt bara jag avlägsnar mig från normen. Normer som samhället skapar. Rädslan för det jag inte vill vara. Den jag inte vill vara. Som jag kanske är, ur någon annans ögon.
När man tittar sig omkring här på bloggen och letar efter inlägg från 2016 ekar det tomt. Det har egentligen ebbat ut och blivit glesare mellan inläggen redan för flera år sedan på den gamla bloggen. Så vad hände? Massor.. Men varför skrev jag inte något då? Jag har helt enkelt saknat förmågan att få ur mig orden som susat runt inom mig. Från början var det väldigt frustrerande och jag förstod inte varför jag inte fick ordning på allt jag ville få ur mig. Det var som om någonting stoppade mig och år 2016 blev ett helt tyst år. Kan man tro. Utåt sett. Men inombords var det tankestormar som inte var av denna värld.
När jag började titta tillbaka på bloggen och se hur sällan jag skrev något började jag inse att jag saknade något verkligt hjärtligt att skriva om. Jag började läsa på andra hästmänniskors bloggar som uppdaterades flitigt och jag fick prestationsångest, och om möjligt än mer skrivkramp. Istället för att inspireras började jag jämföra och sakta men säkert tryckte jag mig själv ned i skorna så djupt att jag inte förmådde mig att ta mig upp igen. Jag insåg saker jag inte ville skulle vara sant och jag såg världen öppna sig framför mig på ett stort och skrämmande vis som jag aldrig innan upplevt. Det var som att för första gången inse hur oerhört liten jag var och hur väldigt stor världen är. Människans värld. Stor och dömande.
Saker som krävde stor och jobbig ansträngning hände som på löpande band i mitt liv och jag kämpade med att få energin till att räcka. Såhär i efterhand minns jag inte i vilken ordning allt skedde, men helt plötsligt stod jag som fastnaglad i marken, inte bara nedtryckt av mig själv och mina tankar i mina egna skor. Jag hade stagnerat. Helt.
Jag hade en jättekris i min relation till Compadre och jag sökte hjälp med honom av homeopat, vi var hos veterinär, han fick akupunktur, energimedel, örter – you name it. Jag analyserade sönder allt och gick på knäna totalt med vad jag skulle göra med min älskade häst. Jag ville se. Men det var som att öppna ögonen och se hela världen utan en enda lösning för just oss.
En ljuspunkt i detta mörker blev en person som jag tidigare haft som kund och bekant, som under denna period stod i samma stall som mig och jag inspirerades av henne att fortsätta mer inom frihetsdressyren som jag tidigare valt att stanna för. Detta ledde till att jag bland annat tränade ett par gånger för Therese Granlund från Horse-vision och jag började se och känna delar som gav mig en hel del energi tillbaka. Senare tog jag även beslutet att ta en paus, på obestämd tid, från min tränare och träningsgrupp i Akademisk Ridkonst, av lika många som av lika få skäl.
Men, fortfarande vilsen i pannkakan som jag var, hände det saker i privatlivet som helt vände upp och ned på min värld. När detta var kan jag inte riktigt säga, för som den fighter jag envisades med att vara erkände jag mig inte besegrad trots att jag var totalt dränerad på energi. Trots att jag dragit ned på hästjobben och istället valt en stadig inkomst som anställd, på obestämd tid, orkade jag inte träna mina egna hästar. Stunden kom även då jag lade ut annons om att lämna bort Ice ett tag. Egentligen kändes det som om jag skulle lämna bort båda. Kanske skulle jag inte ha kvar dem alls? Men jag ville inte vara utan dem!! Kanske var det här jag började förstå min personliga krasch? Ingenting verkade längre hålla ihop. Ändå skulle jag fortsätta, lite som om jag skulle låtsas vara oberörd. Inför vem? För vems skull? Jag såg mig som ett offer för omständigheterna och istället för att vakna upp försatte jag mig i någon slags trans; ”Var det såhär det skulle vara så var det så det skulle bli.” Istället för att ta ansvar för mitt eget liv och välja vad jag ville göra med det.
Jag tror ni är med på att det var en snurrig tid och det jag vill komma fram till med detta är vad som föddes ur kaoset. För trots att man avskyr känslan när man är mitt uppe i den så kommer det alltid någonting bra ur en kris. Krisen i sig tror jag nämligen kommer från att man behöver bryta ihop, stanna upp, bena ut och få ordning på saker som inte står riktigt rätt till.. och så var det verkligen. Det förstod jag då också, men inte när, var eller hur!?
Så plötsligt. Tystnade de där destruktiva och disträa tankarna i mitt huvud. Eller rättare sagt, ersattes. Av mig. Min tankar. För bara för att tankar tänks i ditt huvud behöver man inte göra dem till sina. Detta är någonting jag visste men kanske behövde jag förlora mig i dem för att hitta tillbaka till det som verkligen var jag. För plötsligt. Insåg jag. Att jag är någon, om jag vill det. Eller ingen, om jag inte vill det. Jag är den jag väljer att vara. Inte de andra tycker. Säger. Pratar om.
Så enkelt som det låter och så många gånger jag läst om, hört andra säga samt höra mig själv tänka just detta; ”Sluta lyssna på andra. Var den du väljer att vara.” Men det var inte jag! Jag hade inte valt det här.. Jag hade valt en väg men som inte var min innersta önskans val. Jag hade inte gjort ett medvetet val men jag hade heller ingen annan att skylla för det val jag hade gjort. Vad gör jag nu? Jag vet ingenting annat? Hjälp!
Välkommen till mitt ”tomma” år 2016 som hjälpte mig inse att det inte går att fylla på mer i ett glas som redan är fullt. Kanske inte heller halvfullt, men då är det åtminstone halvtomt, eller? Vems innersta hjärteönskan uppfyller du? Din egen? Din familjs? Samhällets? Vem är du? Vad vill du? Vad GÖR du? Vad gjorde jag?
Tom är bra. Var så god och fyll. Fortsättning följer..
