Att släppa taget. Kan vara så mycket lättare sagt än gjort. Vi behöver befinna oss där, i insikten, känslan, för att verkligen göra det. Jag samtalade komiskt nog med en god vän om detta så tätt inpå som igår. Vi möttes för första gången på ”vi vet inte hur länge” men vi kunde konstatera att det sista jag sagt innan vi skiljdes åt den gången var, att jag var så trött på att oroa mig hela tiden så nu hade jag bestämt mig för att sluta. Sagt och gjort.. och nu satt jag där och pratade med samma person ganska exakt ett år efter och kunde konstatera att livet gått i racer-fart vad gäller positivitet sedan dess.

För varje dag som gick kunde jag se klarare på både mig själv och mina djur. Jag tog saker med ett större lugn och omständigheter som tidigare stressat mig kunde jag nu se på lite mer utifrån som en åskådare. Jag såg samma typ av reaktion, speciellt hos Compadre, men eftersom jag svarade annorlunda blev han också annorlunda. Den onda cirkeln var inte längre sluten utan snarare hade det blivit en spiral som mynnade ut i ingenting. Skönt!

Vi gör ett skutt framåt i tiden till slutet av år 2017 då jag mötte en människa som kom att bli väldigt avgörande för mitt sätt att tänka och vara. Vi ägnade mycket tid ute i naturen, lyssna på våra kroppar, prata om hur vi kände och vara väldigt ärliga och raka mot varandra i allt. Det var skrämmande på så vis att jag fick väldigt direkta gensvar på allt jag sade och gjorde, både positivt och negativt. Allt var fritt från prestige och stolthet. Vi var etthundra procent genuint ärliga mot varandra både i ord och handlingar.

Det här blev lite som den sista biten som fattades för att bilden skulle bli komplett. Jag mötte rätt människa vid rätt tidpunkt i livet och det var helt klart att vi inte var skapta för att leva tillsammans i en parrelation, men som de bästa vänner är vi än. Det största jag lärde mig av min fina David är att säga nej, och ja, när vi vill. Att det vi vill enbart handlar om vad vi kan.. och det vi inte kan, kan vi lära oss. Jag har alltid ogillar människor (människan överlag) för att jag inte har kunnat identifiera mig med det sättet att vara. Istället har jag föredragit mina hästar (hästar/djur överlag) för att de är så rena i sin energi, rena själar fulla av kärlek. Men David var lika ren i sina energier utan fördömande ord och handlingar.

 

Vi går tillbaka i tiden till barndomen. Jag är uppväxt med människor omkring mig som lärt mig hur det känns att behandlas med dominans. Detta har gjort mig bitter på mänskligheten, ledsen och besviken, gång på gång förfärad över att inte bli uppriktigt och ärligt behandlad. Både från nära och kära. Familj och ytligt bekanta. Där det finns brist på empati. Där rädslor dominerar.

Bitter på andra människor. Bitter på livet? Bitterhet är en diffus men ack så farlig känsla. Den fick mig att helt tappa huvudet. Respekten. Äpplet faller nämligen inte så långt från päronträdet. Har jag hört.. och nu själv upplevt.

I de närmsta relationer kommer våra innersta känslor fram. Det är i de närmsta relationerna vi kan växa. För att vi kan öppna upp vårt innersta och bearbeta sådant som behöver bearbetas. Bli vårt bästa jag. Vägen dit? Tja..

Ibland vet man inte bättre. Ibland gör man saker man inte förstår sig på. Upplever så starka känslor att man fastnar i sitt undermedvetna sinne istället för att förstå bättre i sitt medvetna sinne (läs mer om detta i boken: ”Tänk dig fri” av Susanna Davidsson)

Mina närmsta relationer var med mina hästar. Så rena och äkta, fick de stå ut med min skit, hjälpa till att bära på mitt bagage och utstå de starka känslor som fångade surrade omkring inom mig.

Vad gjorde jag? Samma sak som jag själv hade mötts av. Ett barn gör inte som sina föräldrar säger, de gör, som de gör.. och alla har vi ett missförstått barn inom oss som behöver få utlopp för sin frustration. Där har ni mig. Så vad gjorde jag? Jag dominerade mina djur. Men aldrig så jag förstod det själv. Jag älskade mina hästar. Jag ville dem det absolut bästa och när jag tänker efter så ser jag detta så klart i min uppväxt. Ingen ville mig något illa men vet man inte bättre så vet man inte bättre.

Att vinna eller förlora. Misslyckas eller lyckas. Ha rätt eller fel. Sista ordet. Bestämma. Styra och ställa. Känner ni igen er? Men nu är det slut för idag, vi närmar oss. Mer om detta i del 4.

I vilken turordning all balansering inom mig kommit är ännu oklart. Hela året som var – när kan det ha varit, ganska exakt 3 år sedan – 2015, ja det stämmer. Det var brutalt. Nu i efterhand kan jag verkligen se det, men då hade jag bara ett enda fokus. Att hålla huvudet ovanför vattenytan. Ett simtag i taget. Inte speciellt tacksam för livet, eftersom jag bara koncentrerade mig på att sätta den ena foten framför den andra när jag gick. Att försöka samla tankarna var inte ens att tänka på, utan bara att andas, ett andetag i taget. Prioritera, värdera. Vad är egentligen viktigt för mig? Varför gör jag si, varför gör jag så? Varför sa hen si, eller så? Vad händer? Vad är meningen med livet?

Inom mig kändes det verkligen som om jag gått och gömt mig, satt händerna framför ansiktet och hoppades på att ingen såg mig eller ens märkte något. Jag bara gick på någon sorts autopilot som jag inte ens visste att jag hade. I väntan på bättre tiden? Jag vet inte.. Som sagt, det enda fokuset var att ta sig igenom stunden, dagen, veckorna, månaderna, som tillslut blev till år (!!)

Det är faktiskt lite magiskt att sitta såhär i efterhand och verkligen känna efter hur det kändes då, och hur det känns i jämförelse mot nu. Jag har dessutom under tiden skrivit privat dagbok, personlig blogg och hästarnas blogg, så jag har kunnat gå tillbaka och bekräfta allt som verkligen hänt. Det var både tungt men också en lättnad att läsa igenom då det verkligen fick mig att förstå hur fast jag satt och hur loss jag kommit 🙂 Det har givit mig perspektiv och oerhört stor tacksamhet till resan och vad som kommit ur den!

Den dimma som jag ser framför mig när jag tänker tillbaka och ska försöka återge allt ger verkligen bara ett enda självklart ord, ovan nämnt ”autopilot”. Eat, work, sleep, repeat. Något som NU blir väldigt självklart att se när jag uppnått ett stadigt flow med livskvalitet i form av kärlek och tacksamhet. Allt detta tack vare balans! ..och allt det andra tack vare obalans.

Eftersom detta ju är en hästblogg ska jag komma in i hästsnacket och referera till min underbart fina självsfrände Compadre. Jag ska även ge er (och mig själv) ett tidsperspektiv för den 28:e augusti 2015 hämtade jag hem min drömprins Ice. Vilket jag inser, nu i skrivande stund, innebär att min ”medvetna” resa alltså kom mycket senare än jag trott. Så kan vi kanske landa på året efter, dvs. 2016? Yes! Jag bekräftade det just genom att kolla igenom Compadres blogg 🙂

Okej, så när Ice kom in i mitt liv fick jag någon sorts förlösande känsla inom mig. Jag insåg hur sjukt knäckt jag var av min och Compadres relation. Jag kände en oerhörd stress och prestationsångest över hans reaktiva sätt att vara och jag hade alldeles för mycket energi som svarade tillbaka. Ice är alltså en avde viktiga stöttepelarna i min balansering. Han är ung, oförstörd, nyckfull, blåögd (ordagrant haha) och bara så okomplicerad i sig själv. Jämförelse mot Compadre, raka motsatsen. Två så vilt skilda personligheter gjorde mig till något slags mellanting, neutraliserad. Jag insåg vad jag gjorde rätt.. och fel. Vad som föll sig självklart och vad som inte alls var det. Glädje och sorg. Lätt och svårt.

Fortsättningen på resan blev när vi bytte stall. Vi flyttade till ett litet privatstall, hemma hos en genuint go och fin familj, där det bara var jag och dem med sin ponny. Ni vet när man möter människor som bara får en att pusta ut och släppa alla problem i världen – den känslan gav det mig att komma dit. Det släppte så mycket press och stress från mitt undermedvetna sinne att jag nästan njöt av att inte ens ha en paddock att kunna träna hästarna i. Som att komma hem och vara på semester på samma gång!

Paus. Alltså terapin i att skriva. Jag insåg just NU hur galet stor del små saker i livet gör och blev med ens så oerhört mycket mer tacksam för det. Dem! Tack! En känslan av behovet att omedelbart uttrycka sin tacksamhet!

Jag skulle kunna komma på hur många sidospår som helst känner jag, men jag tror ni uppskattar om jag håller mig lite fokuserad på det jag faktiskt ska komma fram till, så vi kör på det..

Fortsättningen då, innan jag och pållarna flyttade till nya stallet höll jag på i desperation och näst intill galenskap att söka lösning på Compadres problem. Jag grep, i ren panik, efter halmstrån.. men när vi flyttade och jag på något vis kände lugnet som smittade av sig från den nya omgivning så bara släppte jag allt. Nu fick det vara nog! 5 år av detta, till vilken nytta?! Det var dags att ta till det mäktigaste av alla vapen, nämligen att sänka garden och bara förlita sig på kärleken!

Så jag slutade ge C något annat än lite Primero Total och Biopromin, som han iof. fått innan men då även en miljard olika andra örter och substanser för att hjälpa. Nu var det slut på att försöka laga något (som kanske inte ens var trasigt?) Vad händer när man släpper taget? Oron? Oron förtär. Kanske oroar vi oss helt i onödan?! Förebyggande är helt klart smart, bättre det än när det är för sent. Men förebyggande är inte alltid så genomtänkt. Förebyggande kan hindra oss från att se hur saker och ting verkligen är. Hur är det? Verkligen! Skala av. Öppna ögonen och lär känna på nytt. Stanna upp och upphör av att göra, bara finns och oservera din omgivning. Jag gjorde allt jag kunde för Compadre, i rädsla för vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Känslan av att inte duga till. Stressen av att se honom må dåligt. Laga laga, hjälpa, rädda. Men när jag väl släppte, släppte också en stor stress inom mig. Vad var det jag egentligen försökte rädda? Var det någon som bad om hjälp? Kanske skulle det duga att bara ge honom det han behövde, dvs. vanlig mat, skötsel och massor av KÄRLEK och uppskattning för att han är han och för att han får vara han vara precis hur han vill. För att han duger! Du duger! Jag duger! Vi duger! Precis som vi är! Kanske skulle jag duga precis som jag var, genom att bara var jag. Vem var jag? Egentligen?

I vanlig ordning blir inlägget långt och kanske lite (väldigt?) luddigt. Kommentera gärna du, som läser, vad du tycker, det är alltid intressant att höra eftersom jag bara skriver rakt ur hjärtat utan att egentligen veta hur det tas emot, berör eller förstör läsupplevelsen (!?)

Avslutningsvis för idag blir att än en gång nämna storheten i att släppa prestationen och bara fokusera på relationen. Kärleken! Insupa kunskap för att bli en bättre människa, vilket automatiskt gör oss till bättre hästkommunikatörer, såväl i träning som i umgänge. Men att inte vara hungriga på lärdom av någon annan anledning än att höja oss själva till mer kärleksfulla människor. Inkännande varelser. Stora själar!

I hur stort flow jag än befinner mig i just nu och hur mycket jag än inte vill avrunda så kommer jag nu att avsluta detta inlägg. Men jag kommer in mer på detta i nästa. För nu är det god natt. Så ta hand om er så länge och ta en funderare på vad vi lägger energi på OCH varför.. Må väl och sprid er kärlek till världen!