Någonting som jag inte riktigt får grepp om och det irriterar mig, även att jag inte vill att det ska göra det. Det är att det alltid är så mycket enklare att vara klok vad gäller andras livssituationer och relationer än när det gäller sina egna. Det är någonting som jag tampas med och tappar mycket motivation av när jag tränar mina egna hästar. Istället för att glädjas åt att jag kan hjälpa andra så knäcker det mig när jag inte kan ”träna mig själv”. Jag sätter mål som inte är rimliga och eftersom jag är en människa med goda tankar och avsikter och därför har höga tankar, krav och förväntningar på mig själv blir jag så besviken och arg på mig när jag gör så. Energier av frustrationen smittar av sig vilket ju hästarna känner av så väl och istället för att sätta mig ned och bara strunta i allt och göra något vi kan tillsammans så lägger jag av och en snopen känsla infinner sig.

Det som jag tror alltid är felet, åtminstone som jag känner och tror bland många andra jag ser, handlar om att man har en plan som man vill fullfölja trots att man inte är riktigt förberedd för den. Ofta är viljan för att göra denna sak lite för stor, man blir ivrig och såklart besviken när det inte går som man tänkt sig. Framförhållning, acceptans, tålamod och positiv förstärkning ger positiva erfarenheter för både oss och hästarna så dålig planering är ingenting att ha eftersom det inte här och nu. Det är i dåtid eftersom man drabbas av dåligt samvete för att man inte är tillräckligt förberedd och man är i framtiden eftersom man så gärna vill det man försöker med. Nutid är alltid klokt eftersom man inte kan fly någonstans utan måste acceptera HÄR OCH NU.

Det är här jag hackar hårt på mig själv eftersom jag VET att jag inte är förberedd innan, men ääändå hoppas jag liksom att det kanske faktiskt går ändå.. Jag vet att jag är medveten om omständigheterna, det är bara den där bövlans disciplinen OCH ACCEPTANSEN. Gilla läget!

Jag älskar att träna och bygga upp relationen häst och människa emellan men det bästa är att se pålle växa som individ. Därför blir det såklart massa skuldkänslor i mig när jag slarvar och upplever ett kaos inombords. Att ta små steg vid flera tillfällen är ju så givet, det vet väl alla, men varför Varför VARFÖR blir vi bristande som människor titt som tätt, eller kanske ofta. Lite som en överdosering. Missbruk? Vad fylls vi av. Vad drivs vi av? Eller kanske piskas av? Prestationsångest.

Idag såg jag flera personers videoklipp där de tvättar hästar åt höger och vänster och alla står som ljus samtidigt som matte har kameran i högsta hugg och fångar allt på film. Jag tänker att vädret är perfekt så jag tar fram slangen i stallet och tar in pålle nummer ett för att göra samma sak. Jag börjar med Compadre eftersom han funkar fint att spola av men kommer med ens på att vi inte gjort det på ett tag och dessutom har jag ju nu satsat så hårt på att han verkligen ska tycka allt är STÄRKANDE för hans självförtroende. Jag skulle vilja träna honom lös eftersom linan alltid gör honom kuvad på ett vis jag inte kan förklara, men så har det alltid känts. Tyvärr har jag inte möjlighet att ha honom lös på stallplanen eftersom gården inte är inhägnad, så jag får acceptera att jag får ha honom i lina. Hur tror ni det gick? Super! Förutom att jag inte litar på att han är buycbdproducts med det eftersom han alltid reagerar annorlunda när han är lös. Varför sipprar det alltid fram någon liten, eller stor, negativ tanke mot sig själv? Yttre omständigheter tar jag så mycket bättre. Tex. så fick jag en bamsefågelbajs på min arm när jag satt och åt melon i solen innan idag. Då vänder jag direkt det till att det var tur att den kom där, istället för på filten, för då var det lättare att torka av. Men val som jag bär ansvar över ska minsann gå att hitta någon anledning att klaga på. Psykiskt självskadebeteende.

När det var dags för Ice gick det lättare att ha positiva tankar, till en början. Vi var båda lika duktiga och glada med oss själva ända tills jag kom på att jag förberett en spann med såpvatten. Precis DÄR pajar jag det där braiga! En lös tanke fladdrar förbi och säger att han ju faktiskt är vit och jäkligt skitig så det vore kanske bra att kladda på med lite tvål så insektssmörjan, som sedan ska på, fäster bättre. Tanke blir handling och vem tror ni tröttnar. Först Ice. Sedan jag. Så från att ha ett fint samarbete där Ice står still och jag uppmuntrar honom hela tiden, till att han vill äta gräs, börja ta tjuvsteg och helt plötsligt så känns det inte sådär harmoniskt och positivt längre. Tanke-hacket är redan i full gång..

Riktigt dåliga dagar känner jag bara att jag UTSÄTTER dem för mig och låter dem då hellre slippa. (Men sluta, det blir ju till och med hemskt för mig att läsa igenom det jag själv skrivit.) Det är helt klart en sak som bottnar i dålig självkänsla och därför tar jag nu upp det helt öppet för att på så vis spräcka bubblan och bearbeta skiten. Vad gäller träningen med andra och deras hästar är jag sådär sprudlande, men med mina egna kan jag fortfarande fastna i en spiral av negativa tankar när jag ser min egen spelbild i dem.

Jag får helt enkelt ta på mig rollen som den person som skriver öppet om mina misslyckanden istället för att inspirera med glamorösa och lyckade, lysande exempel. Jag väljer att visa den sårbarhet, som många känner igen sig i men ingen vill vara typexempel för. Jag känner inte att jag har något direkt att bidra med som ska inspirera och när jag väl ska göra en ansträngning och fota eller spela in känns det bara ovärt, dessutom laggar ta-mig-fan Instagram hela tiden när jag väl verkligen känner för att dela något och för mig blir det bara ett ständigt jämförande med alla de som har så snyggt och nice och redan gör allt 100 gånger bättre.

Helt klart inspireras jag väldigt av att se alla fantastiska hästtränare! Fortsätt gör det ni är bra på som är att föregå med gott exempel och dela med er av er fantasifulla träning. Men jag trycker samtidigt ned mig själv, när jag ser hur duktiga och inspirerade ni är, så till den grad att jag rent av kan tappa all motivation till att träna mina egna hästar för att jag slutar tro på mig själv. Vem bryr sig om jag just lärt min häst att buga när någon annan kan få sin häst att ligga på rygg som en hund. Vad är jämförelsen med miljoners-driljoners followers och likes – world wide. Jag tänker på min kära moster som talade med mig, orolig över sin dotter, min kusin, som då inte ens var i tonåren och redan tappat tron på sig själv och sin förmåga eftersom alla fantastiska saker som snurrar runt på nätet och imponerar men också krossar många ungas både självförtroenden och drömmar om att bli någon eller något.

Susanna Davidsson som skrivit boken ”Tänk dig fri” skrev just en statusuppdatering med bilden nedan och jag satt precis och tanke-hackade på mig själv så det kom verkligen i rättan tid. Hon skrev även om att öppna sig och erkänna sig själv och sina känslor och det är precis vad jag redan har börjat göra i tidigare blogginlägg. Nu tänker jag fortsätta med det oavsett vilken känsla det är som plågar mig och hur naket det känns att skriva om. Så, precis som vanligt är det här helt spontant skrivet och jag är så glad att få dela detta med alla er. För det finns redan så många imponerande människor som kan inspirera er så istället ställer jag mig i rampljuset och klär av mig naken med alla fel och brister som vi behöver STÄRKA och PRATA OM för att kunna göra något åt. Kom gärna med förslag i kommentarsfältet om det är något som just du känner och önskar att jag ska skriva om.

Trots att jag inte har en aning om reaktionerna på detta känns det skönt att ha skrivit det. Jag älskar förmågan att skriva ur mig saker. Skillnaden nu är att jag strax kommer att trycka på knappen ”publicera” och då är det inte längre bara några tankar jag skrivit ned utan delar med alla er som jag inte har en aning om vilka ni är.

Till sist är något jag vill klargöra och det är att jag varken bär eller ens äger någon offerkofta. Att älta eller gräva ner mig i saker är ingenting för mig och jag önskar ingen annan det heller. Ni som vill bli kvitt era destruktiva mönster rekommenderar jag att besöka www.tankdigfri.se. Jag har själv boken! Att erkänna sig själv, sina känslor och göra någonting bra av det är en utveckling mot att fullt kunna älska sig själv. Det är ofta vad vi gör med andra, accepterar dem för de de är och älskar dem trots sina fel och brister. Låt oss göra detsamma för oss själva.

Mitt första steg i den här, numera offentliga, resan att lösa upp den tunga delen inom mig (som var anledningen till mitt tanke-år 2016), är att öppna, förlösa, acceptera och förbättra varje del av mig som jag vet att jag kan bättre. Det här är precis vad jag velat komma fram till i blogginlägget innan detta, men jag hade ingen klarhet i hur jag skulle få fram det.

Här kommer jag nu, in i rampljuset: ”Hej hej världen! Här har vi mig nu – naken, sårbar och redo att möta kärleken.” / Bella