En liten kvarleva av min skrivkramp sätter direkt stopp för mig att skriva fortsättningen på gårdagens inlägg. Så vad handlar egentligen den där krampen om? Det är inte så att jag sitter med för mycket i huvudet men bara inte vet hur jag ska få ur mig det. Det är inte heller så att det är tomt. Jag har bara så svårt att få ur mig allt här, offentligt, som alla kan läsa. För precis som jag nämnde i mitt förra inlägg är människans värld stor och dömande, full av hårda ord. Överallt finns de, näthatarna. Som spöken, som vi aldrig riktigt får ett ansikte på. De lämnar bara en massa ord fulla av förakt efter sig på en datorskärm. De är borta lika snabbt som de kom. Men orden sitter kvar. Jag är väldigt befriad från dessa oroliga själar vars livsuppgift ännu är okänd, men jag ser och hör så många andra som drabbas.

Näthatare, vilket ord egentligen. Lika dömande mot dem, precis som de är mot oss. För det är ju så det blir; ”De och vi.” Uppdelat. Kategoriserat. Varför är vi så förtjusta att sätta allting i fack? För då kanske vi vet var vi har dem. Men det blir å andra sidan också väldigt svårt för dem att ta sig ur sina fack om de skulle ändra sig. Värt att tänka på.

Jag tror att våra liv på jorden går ut på att vi ska få uppleva kärlek i alla dess former och skapa det liv som vi vill leva. Och om det då handlar om kärlek så var finner vi den inom samhället normer och ramar. Vi får leta! Bokstavligen. Är det kärlek? Att få leta efter den?

Samhället matar oss med skitsnack. Överallt och dygnet runt med negativa nyheter, ändå ska det finnas plats över till det du vill tänka. Kroppsliga ideal omöjliga att leva upp till, samtidigt som du ska kämpa med att inte jämföra dig och vara nöjd och tacksam för den kropp du har. Lyxfällor, men du ska ändå inte tro att du blir lycklig av allt det där. Djurrättstvistandet, för du ska ta väl hand om ditt lilla älskade husdjur men köttbiten på din tallrik är bara mat så ät och håll käft för fan. Motsägelsefullt, kort sagt. Samhället. Välkommen in!

Samma person, nämnd i förra inlägget, som inspirerade mig att fortsätta träna frihetsdressyr, blev även den person som fick mig att sluta äta kött. Hon pratade till mig från hjärtat och jag tror allvarligt talat inte att jag haft någon som verkligen gjort det till mig innan, om just att inte äta djur. Varför hyschas det när barnen i skolan undrar varför vissa äter vegetariskt? Sluta med ditt propaganda. Varför himlar vuxna med ögonen när någon delar viktig information om djurens rätt?

Jag minns så väl hur mycket jag skämdes i början, över hur jag hade kunnat vara så blind och ätit kött, som kommer från djur, som är liv, men som aldrig fått leva, mer än som livsmedel. Det är ju förfärligt, varför hade jag inte sett det!? Jag blev arg och besviken på mig själv, på mina nära, på samhället – igen. Vi matas något förfärligt mycket av hur naturligt det är att äta en köttbit men hur jävla naturligt har den ”köttbiten” fått leva innan den mättade din mage? Visst har alla rätt till sina egna åsikter men VARFÖR ska det vara så svårt att lyssna på någon som talar från hjärtat, för kärleken, för livet!?

Det är ungefär här som jag kommer tillbaka till alla ”näthatare” som ska demonstrera för att köttet ska bli kvar på våra tallrikar. För om ni inte redan visste det så är de där vegetarianerna, för att inte tala om veganerna en riktig sekt. Mm.. Alltså, det är inte vi som är omöjliga, utan det är ni. Som hävdar er rätt till alla dessa massmord utan att ens beröras när någon gör er medvetna om det som pågår. Men visst, ät ni upp djuren, njut av er köttbit på tallriken, och jag menar det verkligen, MEN – respektera djuren OCH vi som väljer att inte äta dem! Se till att du väljer det absolut bästa tänkbara livet för de som inte kan välja sitt eget. Prioritera. Tänk om. Betala till rätt. Välj vegetariskt alternativ så ofta som möjligt och förändra världen till det bättre. Steg för steg mot en mer kärleksfull värld. Dessutom skadar det inte att öppna ögonen och spetsa öronen för det är ju trots allt SANNINGEN som berättas för er. Jag tror inte att ni skulle himla med ögonen åt ett barn som tårögt berättar om att hennes hund har dött. Försök. Känn!

Dessa tankar skulle jag kunna skriva vidare om i all evighet men jag stoppar mig här eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit fram till det som gör det här blogginlägget personligt och relaterat till just mig och det jag vill dela med er. Näthatet. Köttätandet. Inställningen till livet och varandra. Någonstans där vaknade jag upp och insåg att jag inte levde så som jag lärde. Men jag visst inte bättre. Det är ju så, vet man inte bättre så gör man sitt bästa och tror att det är rätt.

Jösses vad utdraget detta har blivit. Det blev en process. Andra inlägget och jag har fortfarande inte kommit till själva kärnan. Men jag får hoppas att ni ändå får ut en trevlig stund av att läsa mina tankar. Tydligen är det såhär det ska blomma.

Att sluta äta kött gav mig en större kärlek till djuren, livet på jorden och respekt för varje själ och alla energier som vi tillsammans är. Det satte igång en process inom mig som jag inte alls kunde ana innan den började.

Nu, väljer jag att avrunda detta inlägg och laddar om inför nästa. Men först vill jag dela ett avsnitt ur boken ”Konsten att njuta av livet” av Lin Yutang skriven 1962:

”Det finns i naturen en betydligt större överensstämmelse mellan djurens föda och deras temperament än man kanske tror. Alla växtätande djur är fredliga såsom lammet, hästen, elefanten och så vidare och alla köttätande djur är krigiska såsom vargen, lejonet, tigern, höken och så vidare. Hade vi själva varit växtätande hade vi säkert också varit fredligare av oss, ty naturen skapar ingen stridslust, där ingen kamp kräves.

…

Jag är helt och fullt på det klara med att vi befinner oss på väg till fullkomligheten, vilket innebär att vi för ögonblicket äro oförlåtligt ofullkomliga. Det är just vad vi är. Inte förrän vi fått temperament som utmärker de djur som har kräva kan vi kalla oss verkligt civiliserade. Bland människorna i den nu levande generationen finns det både växtätare och köttätare, både människor med milt sinnelag och deras motsats. 

…

Karaktäristiskt för köttätarna är att de älskar politisk knytnävskamp och dragkamp och att söka överlista eller lura sina motståndare. Och de uppgår i dessa bestyr med ett intresse och en energi, som jag måste erkänna att jag inte har den minsta respekt för. Men alltsammans är i själva verket en fråga om drifter och instinkter.

…

Människosläktets rätta utveckling beror på ifall den växtätande homo sapiens får tillfälle att utbreda sig samtidigt som den köttätande avtar. Men ännu en tid måste vi låta köttätarna regera över oss. Det finns ingen annan utväg i en värld där muskelstyrkan är det avgörande.”