Kärleken övervinner allt (del 1)

Det är lätt att man kategoriserar saker som ditt eller datt, människor som vi och dom. Jag tycker inte om det för det skapar gap, mellan oss och våra åsikter, handlingar och levnadsstil. Bättre gör vi i att bygga broar, skapa möjligheter för varandra att utvecklas åt ett och samma håll, dvs. mot kärlek!

Jag har de senaste åren dragit mig undan, utåt sett. Men för mig själv har jag helt enkelt bara varit så mycket mer närvarande i mig själv, vilket lett till att jag har balanserat mig i den jag är. Funnit viktiga pusselbitar till mitt livspussel, lugnet i oron, acceptansen i frustrationen, nyfikenheten inför det okända, fantasin i det omöjliga, det roliga i tristessen, det positiva i motgångarna. Ni hajar!

Att vara öppen, här och nu. Inför människor och djur. Individ som individ. Att känna med någon annan. Empati! Slopa hatet, det att fördöma, förakta, förkasta och kanske till och med att förstå. För ibland behöver man inte förstå. Ibland förstår man bara inte något, men då finns så oändligt många andra val att göra. Vi kan ignorera, acceptera, hjälpa. När de gäller hästkommunikation och träning så kan vi förklara för varandra. Starta en dialog.

Jag är den första att skriva upp mig på hur lätt det kan vara att fastna i destruktiva mönster. Både personligen och tillsammans med mina hästar. För vi är ju inte starkare än vår svagaste länk och eftersom vi är en lika stor del som hästen i vårt team, så kan vi aldrig bli bättre än vi själva är. Den hatten har jag fått äta upp så den nästan fick mig att kvävas, när jag körde tokfast i min dröm.. som blev en mardröm!

Drömmen om att kunna vara hästtränare som yrke. Jag tappade bort mig själv. En dag stod jag där och tyckte ingenting var kul längre. Jag lade företaget i princip på paus (hade fortfarande elever men hade ett annat jobb som inkomstkälla) och hela mitt hästsinne och hjärta fick också stå på paus.

Jag hade kört fast med mina egna hästar, men den riktiga krisen kände jag djupt ino mig själv. En längtan om att finna rätt på något, hitta hem. Känslan av att ha någonting inom mig som jag inte funnit än. Jag lade ned träningen för min egen instruktör, även där på paus. Mycket paus men så var det verkligen. Allt för att jag gått på så hårda nitar, käftsmällar och kraschat rakt in i väggen, även i min dåvarande relation. Helgen innan jag skulle börja på ett långtidsvikariat på ett nytt jobb bröt jag ihop helt och klarade inte av ens tanken på att gå dit. Jag visste inte vem jag var, vart jag var på väg eller vart jag ens ville. Absolut inte träffa nya människor!

Jag fick ringa och sjukanmäla mig och tänkte att känslan nog kommer att avta på ett par dagar. Vilket den inte gjorde. När jag varit hemma två veckor utan att kunna ta mig för någonting, som i vanliga fall är en peace of cake, blev jag sjukskriven på papper med texten ”personlig kris”. Mina tidigare symptom (som jag duktigt dolt) av utmattningsdepression hade helt klart sprungit ifatt- och brutalt satt krokben på mig så jag fallit handlöst med ansiktet rakt ned i marken.

Vad har då detta med överskriften att göra. Allt! Vilket jag återkommer till..

2 reaktioner på “Kärleken övervinner allt (del 1)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *