Min kärleks resa!

(OBS! Med reservations för slarvfel då jag skrivit det rakt upp och ned)

Egentligen handlar det inte om djuren. Det handlar om oss och det vi gör mot oss själva.

Jag har hört flera personer säga att ”om man inte äter kött blir hästarna annorlunda mot oss”. Men nu när jag själv blivit vegetarian kan jag bara konstatera att det är tvärt om. Det är jag som blir annorlunda mot hästarna och det har givit mig en känsla så värdefull att jag aldrig mer kan tänka mig att gå tillbaka till den jag en gång var och gjorde.

Att bli vegetarian blev inte bara det som det var värt från början, att rädda liv, skona djuren och låta de vara individer, vänner istället för mat. Att bli vegetarian blev så mycket mer för mig som människa. För om vi skippar all denna hets som dagligen utkämpas mot varandra, vi och dem, djurräddare och köttätare, så kan jag bjuda in er alla till en annan del som fokuserar på ditt Du och inte vad du äter eller inte. För, för mig fann jag en oerhört mjuk och ömsint sida i mitt inre som jag inte visste fanns.

Den känslan jag talar om är spärren som tyvärr saknas i denna värld där vi skadar varandra både fysiskt och psykiskt. Det är ett maktspel där starkast vinner. Där vi behöver döda för att få föda, som i sig är en våldsam handling och våld föder våld det vet vi alla.. Som vegetarian avstår vi från våldet, vem eller vad du dödar spelar egentligen ingen roll. Allt som är ett steg bort från våldet är ett steg i rätt riktning och dit räknas såklart vegetarisk kost.

Att matas från ett samhälle som accepterar att döda djur för våra magars eller smaklökars skull har inte heller svårt att acceptera våld mot djur för våra övriga sinnens skull. Frågan är bara vilket sinne du matar och till vilket pris?

I hästvärlden har vi liksom olika typer av läger. De som INTE accepterar det yttre aktivt våld som syns i form av slag och pisk men som använder ex. inspänningstyglar och/eller träningsmetod som är lika plågsamt men på ett passivt våldsamt vis. Det kan också utövas med dominerande och kuvande träningsmetoder som innebär psykiskt våld. Detta är typiska envägskommunikationer. Det handlar om att antingen inte ge hästen något val i träningen, eller bestraffa den för att den gör fel och/eller rätt. Båda sätten kapslar in hästens personlighet och kvar får vi ett format skal efter våra behov. Det blir antingen MER eller MINDRE obehagligt eller smärtsamt.

Vi har de som kör på tvåvägskommunikation med sina hästar. De som kör positiv förstärkning för hela slanten och de som använder negativ förstärkning kombinerat med positiv förstärkning.

Man kan använda positiv förstärkning (ex. godis) eller/och negativ förstärkning men det är egentligen inte vad det handlar om utan mer hur ”träningsmetoden” passar individen eller inte. Precis som i skolan och vilken mall som ska passa alla barnen.. det är ju bara att lägga ned att skriva om direkt. Äsch, jag tror ändå ni förstår vad jag försöker komma fram till. Haha, nu har jag snurrat in mig i mina egna ord så jag bryter här och börjar om på ny kula fast med samma inriktning.

Okej, såhär. Det finns negativ eller positiv förstärkning i hästträning. Sedan finns det ”träningsmetoder” som antingen får individen att utvecklas eller inte. Det här ämnet är extremt svårdefinierbart eftersom alla är olika. Det handlar om relationer, precis som vilken annan relation som helst – som mellan oss människor. Personkemi, intresse, förutsättningar, dagsform och livsändamål. Vi vill alla utvecklas, men hur när och var är helt upp till oss eller dem. Utvecklingens frö behöver alltid börja gro inom oss själva. Har vi inget sått finns där inget att vattna mer än ogräs. För hästträningens skull behöver vi förstå vad för något som vi ska hjälpa till utveckling inom våra djur och innan vi kan göra det behöver vi finna oss själva. För utan kärlek till dig själv kan du inte älska någon annan.

Här kommer vi till min resas början som vegetarian. När jag började känna djurens smärta, öppna upp mina egna ögon och se in i deras, själens spegel. Känna deras känsla i min kropp. När jag släppte känslan av att se dem som föda kunde jag även släppa behovet av att inte känna. Istället kunde jag på samma sätt som mina djur är en förlängning av mig och mina känslor även ta in  dem och deras känslor i mig. En fantastisk upplevelse som min tränare Elise i alla år försökt förmedla till mig. Hon har talat så outtröttligt till mig medan mitt undermedvetna inte har lyssnat. Nu blandar jag hästträning och min insikt som vegetarian om alla djurs rättigheter för Elise har förmedlat samma känsla i sin undervisning inom Akademiska Ridkonsten som jag fann genom att bli vegetarian.

Jag har nämligen helt ogenerat i teorin tyckt att så länge träningsmetoden är anpassad till att utveckla hästen rent anatomiskt så kan man, precis som hästarna mot varandra, öka det fysiska trycket. I praktiken har jag alltid haft en känsla av att min mage dragit ihop sig, men då jag inte vetat bättre och/eller hur jag skulle göra annorlunda gick det på autopilot att inte ägna något åt magkänslan. För det var exakt vad det var. Så rätt känsla av att det var så fel. Men det fanns ju så många andra människor som använde så grymma metoder så i jämförelse kunde jag rättfärdiga mig själv och mina. För jag hörde inte själv på hur dumt det lät. Som jag hör nu. Som jag känner nu när jag tänker tillbaka.

Mindre bra dagar då orken var svag och den negativa energin stark orkade jag inte stå emot det som brann inom mig och jag lät min egen odefinierbara känsla ta över. Destruktiv, sorgsen, tillslut ilsken. Men ilska ska inte misstas för en känsla för ilska är enbart sorgens livvakt och livvakters uppgift är att skydda någons liv med sitt. Och sorg ska inte skyddas utan bearbetas och släppas för att ge plats åt lycka.

Slutsatsen jag dragit från min egna erfarenhet är att innan vi själva kommit fram till insikten spelar det ingen roll hur mycket andra skäller på oss. För precis som våld föder mer våld föder ilska mer ilska. Så inspirera! De som inte förstår kommer inte förstå bättre för att du blir arg på dem. Ett barn förstår inte bättre för att vi blir arga, inte heller ett djur. Så varför ska vi som försöker göra världen till en mer kärleksfull plats för djuren behandla våra medmänniskor med den ilska som de behandlar dem. Jag om någon förstår frustrationen, eftersom jag är på VÅR sida men för mig finns det inget vi och dem. För mig är vi alla på samma sida det är bara det att vi inte förstår bättre och tänk på att vi alla har våra sidor som vi är mindre stolta över, där vi inte förstår bättre, oavsett vad det är eller vad det handlar om.

Frustrationen när någon inte förstår, eller än värre förstår men inte bryr sig. Vad kan du göra åt saken? Bråka om den?

I mitt fall är jag glad över att ingen har bråkat på mig. Jag har fått mina törnar, tillrättavisningar, hintar och framförallt skuldkänslor. Men insikten kom inte förrän den blev just var det var INSIKT. Du kan aldrig ge någon en insikt, den behöver komma inifrån och finns inte känslan att knyta an till spelar det ingen roll hur fint du förmedlar det. Det fäster inte.

På mig försökte jag verkligen att få det att fästa men jag fick bittert erfara hur det känns att leva på ett sätt som jag inte kunde stå för. Jag sade under flera år att jag inte ville träna hästarna på det viset men att jag bara inte kunde finna det jag sökte. När pusselbit efter pusselbit lades kunde jag tillslut se vad allt så mycket klarare.

Det tog mig, utan inbördes ordning, sex år med Compadre som min tuffaste och bräckligaste spegelbild av mig själv, tre år av självläkning i en fasansfull och fantastisk parrelation, två års inspiration och lekfullhet tillsammans med Ice och paus (som var lika med konstgjord andning) från företaget, ett år som vegetarian, eget boende ett halvår ihop med min Siilas och några veckors sjukskrivning – för att sedan med förskräckelse, lättnad och förnekelse erkänna att jag helt på egen hand styrt min egen skuta rakt in i väggen. Jag har hört så många beskriva den som en sådan klassiker och att man varken förstår eller accepterar det som ett faktum, men att så är fallet. När man får det förklarat för sig genom så många personer, på så många vis och ändå inte kopplar, är det ju precis på samma vis som man inte förstår hur man skadar någon annan, eftersom man på samma vis skadar sig själv. Välkommen till klubben!

Att kommunicera är A och O i allt.
Att göra precis som man vill tillhör ens rättigheter i ens liv.
Därför delar jag, mina byggstenar av kärlek (i inbördes ordning):
Först förnuft, därefter förståelse, sedan acceptans och slutligen tillit.

Följ ditt HJÄRTA!!

2 reaktioner på “Min kärleks resa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *