Den jag trodde var jag, var i själva verket bara en period av mitt liv

Rubriken är ett citat från en person jag inte minns namnet på. Jag älskar det och det kom till mig vid helt rätt tidpunkt i livet!

Det här inlägget skriver jag som fortsättning på de två dessförinnan. Innehållet bygger på mina tankar de senaste åren som jag valt att inte dela med mig av innan, utan låtit gro inom mig.

Som person är jag väldigt tänkande och analyserande med ett stort intresse för utveckling och välmående. En av mina närmsta vänner, som jag lärde känna som min elev för många år sedan, har alltid funnits vid min sida och stöttat mig i bra och mindre bra tider. Hon har alltid haft en djupare förståelse för mig och vi har ofta pratat om livet och hästarna. Vi är väldigt olika och vi har ofta olika åsikter om saker, men alltid respekterar vi varandra för de vi är och det vi tycker. En mycket sund och stark vänskap!

Att få ha en så kär vän i sitt liv, som aldrig dömer eller misstror en är verkligen en ynnest, och mycket tack vare hennes stöd och tro på mig som människa känner jag nu en styrka i någonting som har varit en stor svaghet. Det viktigaste är såklart att man tror på sig själv, men när man tappar bort sig själv i det man trodde var en själv, så är en god vän guld värd!

För mig gick det så långt att jag inte visste vem jag var och det jag visste att jag gjorde, som skulle föreställa mig, var inte någon jag ville kännas vid. Det ”tomma” förra året var en utrensning. Jag behövde pausa. Jag behövde stanna, tömma, känna och förstå att ibland är man inte den man tror att man är, och den jag var då, var bara en period i mitt liv. Av det lärde jag mig väldigt mycket.

Jag som alltid ansett mig själv kunna finna svar på saker satte mig nu tyst och iakttog världen och alla de jag verkligen såg upp till. Istället för att leta där jag kört fast, inom mig, vände jag mig nu utåt och öppnade mig för vad som skulle visa sig. Bara för att man har någonting klart för sig i sitt eget huvud behöver inte det betyda att det är manifesterat i sin kropp. Jag hade allt klart för mig i mitt förstånd, men känslorna rörde till det för mig. Plötsligt stod jag som nybörjare på någonting som jag tyckte att jag skulle kunna och jag fick kämpa mot min frustration som jag själv skapat genom att ha orimliga förväntningar på mig själv.

Det gäller att inte särskilja på saker, utan att se helheten. Men jag ville gärna skilja på olika delar av mitt liv, för att det kändes enklare så, sortera, kategorisera, fastän det egentligen inte var upp till mig att avgöra. För allt som är i MITT liv omges av MINA energier. Jag trodde jag gjorde rätt som inte blandade ihop privatliv och relationer med hästträning och jag trodde att jag lyckades. Men istället skapade jag en distans till mig själv och mina hästar. Jag saknade riktig närvaro, för OM jag skulle vara närvarande var jag inte riktigt säker på vem jag hade att göra med. Pokerface. Företagaren vs privatpersonen. Arbete vs fritid. Om man är i fas med sig själv och i balans som person så är man en och samma oavsett var man är eller vad man gör. Att anpassa sig är ju en självklarhet men man är alltid en och samma.

Tack vare att jag gjort detta mot mig själv, under hur länge vet jag faktiskt inte, så hade jag blivit så blind mot mig själv att min självbild och mitt verkliga jag inte stämde överens överhuvudtaget. Jag ville mycket, men såg inte att jag gjorde tvärt om.

Genom åren har jag fått flera uppvaknanden. Jag har sett dåliga exempel. Jag har känt den där olustkänslan. Uppfattat varningssignalerna. Men jag har verkligen inte kunnat se HUR jag skulle göra annorlunda eller VAR jag skulle gå åt för annat håll. Sedan kom det en dag när jag insåg att jag hade lyckats ta mig bort från allting, en bit i taget. Var sak tar sin tid. När jag stod en bit bort var det lättare att se. När jag redan var borta från det kunde jag enkelt erkänna. För det var så det kändes, som om jag behövde erkänna något, för mig själv.

Vad skapar oss? Vad gör att en människa med det renaste hjärtat kan begå orätt? Rädsla. Pengar. Okunskap.

Tänk på det innan du hoppar på någon. Tänk på hur du kan hjälpa. Tänk på att den som utsätter är också den som blir utsatt. Hur får vi dem att inse? Hur reagerar vi på om de inte inser? Var en medmänniskor. Stötta. Hjälp. Var ödmjuk till andra människors svagheter eftersom du själv önskar att de har en ödmjuk inställning till dina.

Någonstans i samma stund som jag började inse att jag omedvetet medvetet tagit en paus, fyllt på med positiva energier, omgivit mig av människor och nyheter som gav mig inspiration, ungefär då stötte jag på min goda vän, samma vän som fått mig att sluta äta kött. Vi möttes av en slump, utan att ha hörts på väldigt länge och öppen i sinnet som jag var förstod jag att det var ett tillfälligt möte som jag skulle vara uppmärksam på. Samtalsämnet var hästar och hälsa, ohälsa och tvivel. Helt plötsligt landade en insikt i mitt medvetande. Allt vi fokuserad på var vad vi inte ville ha, skador på hästarna, oroligt sinne osv. Att tänka vad man INTE vill ha vet jag ju är både overksamt och rent av skadligt eftersom universum inte ser INTE. Vi ska projicera det vi VILL ha. Insikt. Jag älskar min häst och vill ge honom all kärlek i världen så mitt mål är att SLUTA OROA MIG och lägga energi på att göra allt med kärlek istället!

Sagt och gjort. Sedan den dagen, och innan dess min viktiga paus-period m.m. m.m. så har jag inte varit mig själv lik – och jag älskar det. Jag inte bara känner mer kärlek utan gör saker med mer kärlek och det mesta känns så mycket enklare, roligare och mer inspirerande med mitt eget liv.

Och den där kärnan jag vill komma fram till är vi nog redan inuti, för trots att det har tagit mig tre inlägg att komma hit så inser jag att allt jag skriver om är en del av det jag vill uttrycka. OCH det kommer mera..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *