I hela mitt liv har jag varit ganska säker på mig själv! Vem jag är, vad jag vill, kan och önskar. Men det är först när jag ”råkade” bryta ned mig själv, och fick plocka upp varje del och betrakta dem – var och en för sig – som jag insåg, hur skör och osäker jag kan vara. Hur dålig jag är på vissa saker och att verkligen se på det. Jag insåg även hur bra det är ATT se det! Jag insåg hur jag kan öppna upp mig, och se, höra och känna – på ett helt annat sätt – bara jag avlägsnar mig, från normen. Normer som samhället skapar. Rädslan för, det jag inte vill vara. Rädslan för, den jag inte vill vara. Som jag kanske är, sett ur någon annans ögon.

 

När du tittar sig omkring på min bloggen ser du att det ekar tomt på inlägg från 2016. Det blev glesare och glesare mellan inläggen redan för flera år sedan, på den gamla bloggen. Sedan tog det liksom stopp..

Så vad hände? Massor!

Men varför skrev jag inte något då? Jag saknade helt enkelt förmågan att få ur mig orden som susade runt inom mig.

Från början var det väldigt frustrerande och jag förstod inte varför jag inte fick ordning på allt som jag ville få ur mig. Det var som om någonting stoppade mig – och år 2016 blev det ett helt tyst år. Kan man tro. Utåt sett. Men inombords var det tanke-stormar, som inte var av denna värld.

 

När jag började titta tillbaka på bloggen och såg hur sällan jag skrev något insåg jag att jag saknade något verkligt hjärtligt att skriva om. Jag läste på andra hästmänniskors bloggar som uppdaterades flitigt och fick prestationsångest – och om möjligt – än mer skrivkramp. Istället för att inspireras började jag jämföra mig och sakta men säkert tryckte jag ned mig själv så djupt i skorna, att jag inte förmådde mig, att ta mig upp igen.

Jag insåg saker jag inte ville skulle vara sant – och jag såg världen öppna upp sig framför mig på ett stort och skrämmande vis som jag aldrig tidigare upplevt. Det var som att för första gången inse hur oerhört liten jag var – och hur väldigt stor världen är! Människans värld. Stor och dömande!

Saker som krävde mycket stor ansträngning hände på löpande band i mitt liv – och jag kämpade med att få energin till att räcka. Såhär i efterhand minns jag inte i vilken ordning allt skedde, men helt plötsligt stod jag där, som fastnaglad i marken, inte bara nedtryckt av mig själv och mina tankar. Jag hade rent av stagnerat. Stannat upp. Helt!

Jag hade en jättekris i min relation till min älskade häst och trotjänare Compadre och jag sökte hjälp med honom av homeopat, vi var hos veterinär, han fick akupunktur, energimedel, örter – you name it. Jag analyserade sönder allt och gick på knäna totalt. Vad jag skulle göra med min älskade häst. Jag ville se. Men det var som att öppna ögonen och se hela världen – utan en enda lösning för just oss.

En ljuspunkt i detta mörker blev en person som jag tidigare haft som kund och bekant, som under denna period stod i samma stall som mig. Hon inspirerade mig att fortsätta mer inom frihetsdressyren som jag tidigare valt att pausa. Detta ledde till att jag bland annat tränade ett par gånger för en tränare inom området och jag började se och känna delar som gav mig en hel del energi tillbaka. Ett tag efter detta tog jag beslutet att ta en paus, på obestämd tid, från min tränare och träningsgrupp i Akademisk Ridkonst, av lika många – som av lika få skäl.

Fortfarande vilsen i pannkakan som jag var, hände det saker i privatlivet som helt vände upp och ned på min värld. När detta var kan jag inte riktigt säga, förvirring, och som den fighter jag envisades med att vara erkände jag mig inte besegrad trots att jag var totalt dränerad på energi.

Trots att jag dragit ned på hästjobben och istället valt att på obestämd tid ha en stadig inkomst som anställd, orkade jag inte träna mina egna hästar. Stunden kom även då jag lade ut annons om att lämna bort min drömhäst Ice ett tag. Egentligen kändes det som om jag skulle lämna bort båda. Kanske skulle jag inte ha kvar dem alls? Men jag ville inte heller vara utan dem!!

Kanske var det här jag började förstå min personliga krasch? Ingenting verkade längre hålla ihop. Ändå skulle jag fortsätta, lite som om jag skulle låtsas vara oberörd. Inför vem? För vems skull? Jag såg mig som ett offer för omständigheterna och istället för att vakna upp försatte jag mig i någon slags trans.

”-Var det såhär det skulle vara  – så var det så det skulle bli!”

Istället för att ta ansvar för mitt eget liv och välja vad jag ville göra med det, så lät jag slumpen avgöra.

Det var minst sagt en snurrig tid och äntligen kommer det fram vad som skulle födas ur kaoset! För trots att jag avskydde känslan när jag var mitt uppe i den så kommer det alltid någonting bra ur en kris.

Kriser i sig tror jag nämligen kommer från att vi behöver bryta ihop, stanna upp, bena ut och få ordning på saker – som inte står riktigt rätt till.. – och så var det verkligen! Det förstod jag då också, men inte när, var eller hur..!?

Så plötsligt! ..tystnade de där destruktiva (och disträa) tankarna i mitt huvud. Eller rättare sagt, ersattes. Av mig! ..och MINA tankar!

För bara för att tankar tänks i ditt huvud behöver du inte göra dem till dina!

Detta är någonting jag visste men kanske behövde jag förlora mig i dem för att hitta tillbaka till det som verkligen var jag.. och plötsligt, insåg jag: Att jag är någon, om jag vill det! Eller ingen, om jag hellre vill det. Jag bestämmer! Jag avgör! Jag är den jag väljer att vara. Inte de andra tycker. Säger. Pratar om!

Så enkelt som det låter och så många gånger jag läst om, hört andra säga, samt hört mig själv tänka – just detta; ”-Sluta lyssna på andra. Var den DU väljer att vara!”

Men det var inte jag! Jag hade inte valt det här.. Jag hade valt en väg – men inte den som var min innersta önskans val!

Jag hade inte gjort ett medvetet val, men jag hade heller ingen annan att skylla, för det val jag hade gjort. Vad skulle jag göra nu? Jag visste ingenting annat? Hjälp!

Välkommen till mitt ”tomma” år 2016 som hjälpte mig inse att det inte går att fylla på mer i ett glas, som redan är fullt. Kanske inte heller halvfullt, men då är det åtminstone halvtomt, eller?

Vems innersta hjärte-önskan uppfyller du? Vilka drömmar går du för! Dina egna? Din familjs? Samhällets? Vem är du? Vad vill du? Vad GÖR du? Vad gjorde jag?

Tom är bra! Tom var jag. Så, var så god och fyll på, fyll i, fyll ut, väx i. Fortsättning följer..