Min kärleks resa!

(OBS! Med reservations för slarvfel då jag skrivit det rakt upp och ned)

Egentligen handlar det inte om djuren. Det handlar om oss och det vi gör mot oss själva.

Jag har hört flera personer säga att ”om man inte äter kött blir hästarna annorlunda mot oss”. Men nu när jag själv blivit vegetarian kan jag bara konstatera att det är tvärt om. Det är jag som blir annorlunda mot hästarna och det har givit mig en känsla så värdefull att jag aldrig mer kan tänka mig att gå tillbaka till den jag en gång var och gjorde.

Att bli vegetarian blev inte bara det som det var värt från början, att rädda liv, skona djuren och låta de vara individer, vänner istället för mat. Att bli vegetarian blev så mycket mer för mig som människa. För om vi skippar all denna hets som dagligen utkämpas mot varandra, vi och dem, djurräddare och köttätare, så kan jag bjuda in er alla till en annan del som fokuserar på ditt Du och inte vad du äter eller inte. För, för mig fann jag en oerhört mjuk och ömsint sida i mitt inre som jag inte visste fanns.

Den känslan jag talar om är spärren som tyvärr saknas i denna värld där vi skadar varandra både fysiskt och psykiskt. Det är ett maktspel där starkast vinner. Där vi behöver döda för att få föda, som i sig är en våldsam handling och våld föder våld det vet vi alla.. Som vegetarian avstår vi från våldet, vem eller vad du dödar spelar egentligen ingen roll. Allt som är ett steg bort från våldet är ett steg i rätt riktning och dit räknas såklart vegetarisk kost.

Att matas från ett samhälle som accepterar att döda djur för våra magars eller smaklökars skull har inte heller svårt att acceptera våld mot djur för våra övriga sinnens skull. Frågan är bara vilket sinne du matar och till vilket pris?

I hästvärlden har vi liksom olika typer av läger. De som INTE accepterar det yttre aktivt våld som syns i form av slag och pisk men som använder ex. inspänningstyglar och/eller träningsmetod som är lika plågsamt men på ett passivt våldsamt vis. Det kan också utövas med dominerande och kuvande träningsmetoder som innebär psykiskt våld. Detta är typiska envägskommunikationer. Det handlar om att antingen inte ge hästen något val i träningen, eller bestraffa den för att den gör fel och/eller rätt. Båda sätten kapslar in hästens personlighet och kvar får vi ett format skal efter våra behov. Det blir antingen MER eller MINDRE obehagligt eller smärtsamt.

Vi har de som kör på tvåvägskommunikation med sina hästar. De som kör positiv förstärkning för hela slanten och de som använder negativ förstärkning kombinerat med positiv förstärkning.

Man kan använda positiv förstärkning (ex. godis) eller/och negativ förstärkning men det är egentligen inte vad det handlar om utan mer hur ”träningsmetoden” passar individen eller inte. Precis som i skolan och vilken mall som ska passa alla barnen.. det är ju bara att lägga ned att skriva om direkt. Äsch, jag tror ändå ni förstår vad jag försöker komma fram till. Haha, nu har jag snurrat in mig i mina egna ord så jag bryter här och börjar om på ny kula fast med samma inriktning.

Okej, såhär. Det finns negativ eller positiv förstärkning i hästträning. Sedan finns det ”träningsmetoder” som antingen får individen att utvecklas eller inte. Det här ämnet är extremt svårdefinierbart eftersom alla är olika. Det handlar om relationer, precis som vilken annan relation som helst – som mellan oss människor. Personkemi, intresse, förutsättningar, dagsform och livsändamål. Vi vill alla utvecklas, men hur när och var är helt upp till oss eller dem. Utvecklingens frö behöver alltid börja gro inom oss själva. Har vi inget sått finns där inget att vattna mer än ogräs. För hästträningens skull behöver vi förstå vad för något som vi ska hjälpa till utveckling inom våra djur och innan vi kan göra det behöver vi finna oss själva. För utan kärlek till dig själv kan du inte älska någon annan.

Här kommer vi till min resas början som vegetarian. När jag började känna djurens smärta, öppna upp mina egna ögon och se in i deras, själens spegel. Känna deras känsla i min kropp. När jag släppte känslan av att se dem som föda kunde jag även släppa behovet av att inte känna. Istället kunde jag på samma sätt som mina djur är en förlängning av mig och mina känslor även ta in  dem och deras känslor i mig. En fantastisk upplevelse som min tränare Elise i alla år försökt förmedla till mig. Hon har talat så outtröttligt till mig medan mitt undermedvetna inte har lyssnat. Nu blandar jag hästträning och min insikt som vegetarian om alla djurs rättigheter för Elise har förmedlat samma känsla i sin undervisning inom Akademiska Ridkonsten som jag fann genom att bli vegetarian.

Jag har nämligen helt ogenerat i teorin tyckt att så länge träningsmetoden är anpassad till att utveckla hästen rent anatomiskt så kan man, precis som hästarna mot varandra, öka det fysiska trycket. I praktiken har jag alltid haft en känsla av att min mage dragit ihop sig, men då jag inte vetat bättre och/eller hur jag skulle göra annorlunda gick det på autopilot att inte ägna något åt magkänslan. För det var exakt vad det var. Så rätt känsla av att det var så fel. Men det fanns ju så många andra människor som använde så grymma metoder så i jämförelse kunde jag rättfärdiga mig själv och mina. För jag hörde inte själv på hur dumt det lät. Som jag hör nu. Som jag känner nu när jag tänker tillbaka.

Mindre bra dagar då orken var svag och den negativa energin stark orkade jag inte stå emot det som brann inom mig och jag lät min egen odefinierbara känsla ta över. Destruktiv, sorgsen, tillslut ilsken. Men ilska ska inte misstas för en känsla för ilska är enbart sorgens livvakt och livvakters uppgift är att skydda någons liv med sitt. Och sorg ska inte skyddas utan bearbetas och släppas för att ge plats åt lycka.

Slutsatsen jag dragit från min egna erfarenhet är att innan vi själva kommit fram till insikten spelar det ingen roll hur mycket andra skäller på oss. För precis som våld föder mer våld föder ilska mer ilska. Så inspirera! De som inte förstår kommer inte förstå bättre för att du blir arg på dem. Ett barn förstår inte bättre för att vi blir arga, inte heller ett djur. Så varför ska vi som försöker göra världen till en mer kärleksfull plats för djuren behandla våra medmänniskor med den ilska som de behandlar dem. Jag om någon förstår frustrationen, eftersom jag är på VÅR sida men för mig finns det inget vi och dem. För mig är vi alla på samma sida det är bara det att vi inte förstår bättre och tänk på att vi alla har våra sidor som vi är mindre stolta över, där vi inte förstår bättre, oavsett vad det är eller vad det handlar om.

Frustrationen när någon inte förstår, eller än värre förstår men inte bryr sig. Vad kan du göra åt saken? Bråka om den?

I mitt fall är jag glad över att ingen har bråkat på mig. Jag har fått mina törnar, tillrättavisningar, hintar och framförallt skuldkänslor. Men insikten kom inte förrän den blev just var det var INSIKT. Du kan aldrig ge någon en insikt, den behöver komma inifrån och finns inte känslan att knyta an till spelar det ingen roll hur fint du förmedlar det. Det fäster inte.

På mig försökte jag verkligen att få det att fästa men jag fick bittert erfara hur det känns att leva på ett sätt som jag inte kunde stå för. Jag sade under flera år att jag inte ville träna hästarna på det viset men att jag bara inte kunde finna det jag sökte. När pusselbit efter pusselbit lades kunde jag tillslut se vad allt så mycket klarare.

Det tog mig, utan inbördes ordning, sex år med Compadre som min tuffaste och bräckligaste spegelbild av mig själv, tre år av självläkning i en fasansfull och fantastisk parrelation, två års inspiration och lekfullhet tillsammans med Ice och paus (som var lika med konstgjord andning) från företaget, ett år som vegetarian, eget boende ett halvår ihop med min Siilas och några veckors sjukskrivning – för att sedan med förskräckelse, lättnad och förnekelse erkänna att jag helt på egen hand styrt min egen skuta rakt in i väggen. Jag har hört så många beskriva den som en sådan klassiker och att man varken förstår eller accepterar det som ett faktum, men att så är fallet. När man får det förklarat för sig genom så många personer, på så många vis och ändå inte kopplar, är det ju precis på samma vis som man inte förstår hur man skadar någon annan, eftersom man på samma vis skadar sig själv. Välkommen till klubben!

Att kommunicera är A och O i allt.
Att göra precis som man vill tillhör ens rättigheter i ens liv.
Därför delar jag, mina byggstenar av kärlek (i inbördes ordning):
Först förnuft, därefter förståelse, sedan acceptans och slutligen tillit.

Följ ditt HJÄRTA!!

Naken, sårbar och redo att möta kärleken!

Någonting som jag inte riktigt får grepp om och det irriterar mig, även att jag inte vill att det ska göra det. Det är att det alltid är så mycket enklare att vara klok vad gäller andras livssituationer och relationer än när det gäller sina egna. Det är någonting som jag tampas med och tappar mycket motivation av när jag tränar mina egna hästar. Istället för att glädjas åt att jag kan hjälpa andra så knäcker det mig när jag inte kan ”träna mig själv”. Jag sätter mål som inte är rimliga och eftersom jag är en människa med goda tankar och avsikter och därför har höga tankar, krav och förväntningar på mig själv blir jag så besviken och arg på mig när jag gör så. Energier av frustrationen smittar av sig vilket ju hästarna känner av så väl och istället för att sätta mig ned och bara strunta i allt och göra något vi kan tillsammans så lägger jag av och en snopen känsla infinner sig.

Det som jag tror alltid är felet, åtminstone som jag känner och tror bland många andra jag ser, handlar om att man har en plan som man vill fullfölja trots att man inte är riktigt förberedd för den. Ofta är viljan för att göra denna sak lite för stor, man blir ivrig och såklart besviken när det inte går som man tänkt sig. Framförhållning, acceptans, tålamod och positiv förstärkning ger positiva erfarenheter för både oss och hästarna så dålig planering är ingenting att ha eftersom det inte här och nu. Det är i dåtid eftersom man drabbas av dåligt samvete för att man inte är tillräckligt förberedd och man är i framtiden eftersom man så gärna vill det man försöker med. Nutid är alltid klokt eftersom man inte kan fly någonstans utan måste acceptera HÄR OCH NU.

Det är här jag hackar hårt på mig själv eftersom jag VET att jag inte är förberedd innan, men ääändå hoppas jag liksom att det kanske faktiskt går ändå.. Jag vet att jag är medveten om omständigheterna, det är bara den där bövlans disciplinen OCH ACCEPTANSEN. Gilla läget!

Jag älskar att träna och bygga upp relationen häst och människa emellan men det bästa är att se pålle växa som individ. Därför blir det såklart massa skuldkänslor i mig när jag slarvar och upplever ett kaos inombords. Att ta små steg vid flera tillfällen är ju så givet, det vet väl alla, men varför Varför VARFÖR blir vi bristande som människor titt som tätt, eller kanske ofta. Lite som en överdosering. Missbruk? Vad fylls vi av. Vad drivs vi av? Eller kanske piskas av? Prestationsångest.

Idag såg jag flera personers videoklipp där de tvättar hästar åt höger och vänster och alla står som ljus samtidigt som matte har kameran i högsta hugg och fångar allt på film. Jag tänker att vädret är perfekt så jag tar fram slangen i stallet och tar in pålle nummer ett för att göra samma sak. Jag börjar med Compadre eftersom han funkar fint att spola av men kommer med ens på att vi inte gjort det på ett tag och dessutom har jag ju nu satsat så hårt på att han verkligen ska tycka allt är STÄRKANDE för hans självförtroende. Jag skulle vilja träna honom lös eftersom linan alltid gör honom kuvad på ett vis jag inte kan förklara, men så har det alltid känts. Tyvärr har jag inte möjlighet att ha honom lös på stallplanen eftersom gården inte är inhägnad, så jag får acceptera att jag får ha honom i lina. Hur tror ni det gick? Super! Förutom att jag inte litar på att han är okej med det eftersom han alltid reagerar annorlunda när han är lös. Varför sipprar det alltid fram någon liten, eller stor, negativ tanke mot sig själv? Yttre omständigheter tar jag så mycket bättre. Tex. så fick jag en bamsefågelbajs på min arm när jag satt och åt melon i solen innan idag. Då vänder jag direkt det till att det var tur att den kom där, istället för på filten, för då var det lättare att torka av. Men val som jag bär ansvar över ska minsann gå att hitta någon anledning att klaga på. Psykiskt självskadebeteende.

När det var dags för Ice gick det lättare att ha positiva tankar, till en början. Vi var båda lika duktiga och glada med oss själva ända tills jag kom på att jag förberett en spann med såpvatten. Precis DÄR pajar jag det där braiga! En lös tanke fladdrar förbi och säger att han ju faktiskt är vit och jäkligt skitig så det vore kanske bra att kladda på med lite tvål så insektssmörjan, som sedan ska på, fäster bättre. Tanke blir handling och vem tror ni tröttnar. Först Ice. Sedan jag. Så från att ha ett fint samarbete där Ice står still och jag uppmuntrar honom hela tiden, till att han vill äta gräs, börja ta tjuvsteg och helt plötsligt så känns det inte sådär harmoniskt och positivt längre. Tanke-hacket är redan i full gång..

Riktigt dåliga dagar känner jag bara att jag UTSÄTTER dem för mig och låter dem då hellre slippa. (Men sluta, det blir ju till och med hemskt för mig att läsa igenom det jag själv skrivit.) Det är helt klart en sak som bottnar i dålig självkänsla och därför tar jag nu upp det helt öppet för att på så vis spräcka bubblan och bearbeta skiten. Vad gäller träningen med andra och deras hästar är jag sådär sprudlande, men med mina egna kan jag fortfarande fastna i en spiral av negativa tankar när jag ser min egen spelbild i dem.

Jag får helt enkelt ta på mig rollen som den person som skriver öppet om mina misslyckanden istället för att inspirera med glamorösa och lyckade, lysande exempel. Jag väljer att visa den sårbarhet, som många känner igen sig i men ingen vill vara typexempel för. Jag känner inte att jag har något direkt att bidra med som ska inspirera och när jag väl ska göra en ansträngning och fota eller spela in känns det bara ovärt, dessutom laggar ta-mig-fan Instagram hela tiden när jag väl verkligen känner för att dela något och för mig blir det bara ett ständigt jämförande med alla de som har så snyggt och nice och redan gör allt 100 gånger bättre.

Helt klart inspireras jag väldigt av att se alla fantastiska hästtränare! Fortsätt gör det ni är bra på som är att föregå med gott exempel och dela med er av er fantasifulla träning. Men jag trycker samtidigt ned mig själv, när jag ser hur duktiga och inspirerade ni är, så till den grad att jag rent av kan tappa all motivation till att träna mina egna hästar för att jag slutar tro på mig själv. Vem bryr sig om jag just lärt min häst att buga när någon annan kan få sin häst att ligga på rygg som en hund. Vad är jämförelsen med miljoners-driljoners followers och likes – world wide. Jag tänker på min kära moster som talade med mig, orolig över sin dotter, min kusin, som då inte ens var i tonåren och redan tappat tron på sig själv och sin förmåga eftersom alla fantastiska saker som snurrar runt på nätet och imponerar men också krossar många ungas både självförtroenden och drömmar om att bli någon eller något.

Susanna Davidsson som skrivit boken ”Tänk dig fri” skrev just en statusuppdatering med bilden nedan och jag satt precis och tanke-hackade på mig själv så det kom verkligen i rättan tid. Hon skrev även om att öppna sig och erkänna sig själv och sina känslor och det är precis vad jag redan har börjat göra i tidigare blogginlägg. Nu tänker jag fortsätta med det oavsett vilken känsla det är som plågar mig och hur naket det känns att skriva om. Så, precis som vanligt är det här helt spontant skrivet och jag är så glad att få dela detta med alla er. För det finns redan så många imponerande människor som kan inspirera er så istället ställer jag mig i rampljuset och klär av mig naken med alla fel och brister som vi behöver STÄRKA och PRATA OM för att kunna göra något åt. Kom gärna med förslag i kommentarsfältet om det är något som just du känner och önskar att jag ska skriva om.

Trots att jag inte har en aning om reaktionerna på detta känns det skönt att ha skrivit det. Jag älskar förmågan att skriva ur mig saker. Skillnaden nu är att jag strax kommer att trycka på knappen ”publicera” och då är det inte längre bara några tankar jag skrivit ned utan delar med alla er som jag inte har en aning om vilka ni är.

Till sist är något jag vill klargöra och det är att jag varken bär eller ens äger någon offerkofta. Att älta eller gräva ner mig i saker är ingenting för mig och jag önskar ingen annan det heller. Ni som vill bli kvitt era destruktiva mönster rekommenderar jag att besöka www.tankdigfri.se. Jag har själv boken! Att erkänna sig själv, sina känslor och göra någonting bra av det är en utveckling mot att fullt kunna älska sig själv. Det är ofta vad vi gör med andra, accepterar dem för de de är och älskar dem trots sina fel och brister. Låt oss göra detsamma för oss själva.

Mitt första steg i den här, numera offentliga, resan att lösa upp den tunga delen inom mig (som var anledningen till mitt tanke-år 2016), är att öppna, förlösa, acceptera och förbättra varje del av mig som jag vet att jag kan bättre. Det här är precis vad jag velat komma fram till i blogginlägget innan detta, men jag hade ingen klarhet i hur jag skulle få fram det.

Här kommer jag nu, in i rampljuset: ”Hej hej världen! Här har vi mig nu – naken, sårbar och redo att möta kärleken.” / Bella

Det vi kallar livet

Förstår du vad det är som vi kallar livet?

Realistiskt är att leva här och nu. Hur man nu gör det..

Varför lägga tid och energi på att tycka så mycket om olika saker?

Finns det någonting som är rätt eller fel? Bra eller dåligt? Egentligen?

Hur kan man känna sig lyckad eller misslyckad som människa, när vi föddes till en resa som ingen ändå kommer levande ur.

Försök känn in känslan av att ”vinna eller förlora” i förhållande till din begränsade tid här på jorden.

Här kommer mina tankar om det jag inte visste jag skulle skriva om.

Så.

Vad är egentligen att vinna eller förlora?

Från början handla det ju bara om att tävla. Att vinna är att komma först och att förlora är att komma sist. Men dessa ord används gärna i vardagligt språk vilket ofta är väldigt missvisande. Fundera bara på uttrycket ”att vinna eller förlora en vän”. Hur? Jag förstår vad uttrycket menar, men det låter ju bara helt fel. Till och med när det handlar om lotteri är det väl inte korrekt att använda orden vinna eller förlora? Ordnörd som jag är tänker jag att man vinner NÅGONTING. Men man har ju inte vunnit, för då måste någon förlorat. De som får nitlotterna förlorar ju inte, mer än slanten de satsade. Du valde fel, lott eller nummer. På samma sätt kan du välja att göra fel saker. Ett tillvägagångssätt då du ska lasta en häst som gör att du inte når till ditt tänkta mål. Du förlorar eller vinner inte. Du gör på ett sätt som antingen lyckas eller misslyckas.

Vad är egentligen att misslyckas eller lyckas?

Att uppnå ett mål eller inte. Jag kan använda ”att misslyckas eller lyckas” när vi pratar om att lasta en häst. Vi misslyckas ju helt klart med att uppnå vårt mål om hästen inte blir lastad. Men lyckas hästen uppnå sitt? Enligt många är det självklara svaret JA eftersom de menar att hästen inte ville gå in i transporten och eftersom den slapp så lyckades den med det. Men vi kom överens om att orden skulle användas när det handlar om ett mål och det där var ditt mål, inte hästens. Den var inte medveten om vad ni skulle göra och inte okej med hur ni gjorde det. Alltså har inte hästen lyckats, alls. Hästen känner sig minst lika misslyckad som du. Jag är dessutom övertygad om att hästens mål i lastningen är detsamma som det allmänna målet i livet i tillsammans med oss människor, vilket är att lära oss om oss själva och den djupa kärlek som går att känna till en annan djurart. Vi har varit slarviga mot både oss själva och vår häst när vi satte upp målet om att få in hästen i transporten. För vi missade delmålen. Delmålen på vägen till slutmålet är lika viktiga, och jag skulle säga viktigare. I allt, är det inte målet som är viktigast utan resan. Hur många är det inte som helt mist respekten för hästen där. Förståelsen, acceptansen och tålamodet. Känslan av att känna sig lyckad eller misslyckad. Det känns antingen rätt eller fel.

Vad är egentligen rätt eller fel?

I ämnen som matematik, kemi och språk är det enkelt att säga eftersom det inte finns någonting annat än just rätt eller fel. Kallas det kanske logik? Det är väl dessa ämnen, med flera, som är anledningen till att vi har orden rätt och fel? Sedan finns det en själ som är ett jag som har känslor och som kan känna om någonting känns rätt eller fel, för jaget. Vi kan också skapa en förståelse för vad andra individer kan tänkas känna. Det handlar om vad som känns rätt eller fel. Vad som känns bra eller dåligt.

Vad är egentligen bra eller dåligt?

Allt levande, från naturen kommen, kan må bra eller dåligt. Kallas det kanske biologi? Hur man mår är lika med hur man känner så det bästa är att fråga sig om det känns bra eller dåligt? Men kan någonting vara bra eller dåligt? Gå bra eller dåligt? Återigen kommer vi tillbaka till samtalet om mål. Om man inte lyckats uppnå sitt mål eller delmål, så känns det förmodligen som om det gick dåligt. Men, allting är ju alltid i förhållande till någonting annat så det vi INTE tycker är bra kan leda till någonting annat som vi tycker ÄR bra. Vårt tyckande skapar ”bra och dåligt” om enskilda saker och vi missar helheten som kallas livet. Det är ytterst svårdefinierat om någonting är bra eller dåligt eftersom hela livet är föränderligt på väg i en okänd riktning mot ett okänt mål. Det enda vi vet är att det sista vi gör i detta liv är dör.

Tyckande känns inte nyttigt. Bättre är att känna. Och vad som känns bra eller dåligt, för dig eller mig, är olika. Men ack än så lika. För ett är säkert och det är att jag ska vara mot andra som jag vill att andra ska vara mot mig. Allt om bra eller dåligt i en enda mening. Så gå på din magkänsla och vad som, för dig, känns bra eller dåligt. För vi ska inte TYCKA om vandra, vi ska TYCKA OM varandra!

Vad är egentligen att tycka om eller inte?

Man kan tycka om någon, eller något. Man kan låta tyckandet baseras på och avgöras av känslor, tankar, erfarenheter eller kunskap. Eller samtliga. Känslor, tankar och erfarenheter är helt beroende på vår inställning till oss själva, andra och omständigheterna i livet. Allt beroende av positiva eller negativa energier.

Vad är egentligen positiva eller negativa energier?

Optimistisk eller pessimistisk. Realist? Hur man mår. Fysiskt och psykiskt. Kroppsligt och själsligt. Är beroende på positiva eller negativa energier. Glad eller ledsen. Pigg eller trött. Frisk eller sjuk. Allt har en motsats. Det handlar om att välja. Det handlar inte om att vara si eller så. Det handlar inte heller om att tycka ditt eller datt. Vi kan alltid välja hur vi vill känna oss. Vi väljer vårt liv. Vi väljer hur vi vill leva våra liv. Den fria viljan är stor. Och antingen väljer vi att göra ALLT det som vi KÄNNER och TROR att vi och världen mår bra av, eller så gör vi det inte. Allt som lever är liv som är energier som är i den form så vi uppfattar det som materia. Men också varje själ inuti varje kropp är verklig, trots att vi inte kan ta på dem, bara uppleva. Det vi kallar livet är egentligen bara vår upplevelse i form av ren energi. Och eftersom energi är i ständig rörelse kan du välja om du vill vara positiv eller negativ energi.

Förstår du?

Djurens Rätt & Människans Rätt

I dagen inlägg tänkte jag fläta samman ämnena Djurens Rätt och Hästsporten, som ju är en självklarhet att de står tillsammans eftersom hästar är djur. Dock blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, den här gången heller, så jag får återkommer till just det ämnet senare. Istället blev dagens rubrik Djurens rätt och människans rätt.

För mig var Djurens Rätt någonting relativt avlägset och okänt för bara ett par år sedan. Jag tänkte att det var en organisation för de där veganerna och vegetarianerna. Lite som en sekt, som ska visa hemska bilder på lidande djur och ”alla vi andra” ska drabbas av dåligt samvete och illamående över att se och höra på deras propaganda. Ingen mår bättre av att se allt det där och jag som redan flera år tillbaka avfjärmat mig från negativa nyhetsflöden gjorde lika så för detta. Men så fel jag hade.

Här kunde jag ju göra något, men det såg jag inte då. Jag såg det bara som alla andra hemskheter och krig här i världen som vi ändå inte direkt kan göra någonting åt. Men skillnaden var att jag kunde öppna mina ögon, se och förstå hur det verkligen var och på så vis motiveras av att inte bidra till det. Att bli vegetarian var för mig min naturliga del och förutom att jag slutade äta kött så hände någonting annat helt fantastiskt i mig. När jag började matas med nyheter från Djurens rätt började jag känna med djuren på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Skillnaden mellan att VETA hur djuren behandlas och att dagligen få UPPLEVA det genom att se och höra, gjorde att jag fann en del inom mig jag inte riktigt visste fanns. Det kändes som om samhället hade snuvat mig på empatin för djuren och djupt inom mig fann jag oändlig kärlek till alla djurens själar.

Jag har alltid sett mig själv som en kännande människa och det har jag haft rätt i. Men allt är i förhållande till någonting annat och när jag jämför hur jag känner nu och då så var jag oerhört hårdhudad och kall i min inställning till djur. Då ville jag varken se eller höra om eländet. Nu vill jag se och höra för att FÖRSTÅ hur utsatta de är, utan att få sina stumma röster hörda. För de har en röst, men det är vi som är ansvariga för att framföra den.

Konstaterat är att köttätar- OCH pengasamhället förblindar vår respekt för djuren, deras rätt, deras känslor och liv. Jag är helt övertygad om att det ligger en stor sanning i att den bristfälliga behandlingen och förståelsen för alla djur är resultatet av köttindustrins hjärntvättning av människor. Det kallar jag sekt om något. Se bara på Hitlers kategorisering av människor, som vi vet vad det resulterade i. Alla de människor som stod bakom honom. Hitler är inte syndabocken i det fallet, det är alla de som följde honom. Precis så är det med allt. Det är VI som behöver vakna.

Det är en brist på empati, precis som hos människor mot andra människor fast här hos människor mot andra djurarter. Vi ska bli förstådda, vi har rätt till, vi ska och vi gör. För vissa människor finns det inte ens ett vi, utan bara ett jag. Jag ska bli förstådd, jag har rätt till, jag ska och jag gör. Hur resonerar vi om empatin till våra djur, var finner vi det? Är det egentligen någon skillnad på empati för en människa eller djur. Nej! Den enda skillnaden som utgörs mellan vi och dem är att vi har förmågan att förstå och anpassa oss till dem. Alltså har världen lagt det ansvaret på våra axlar och därmed är vi skyldiga att ta just det – ANSVAR!

Än tycker vi oss stå över djuren och deras rättigheter och än kategoriserar vi dem i någon typ av rangordning i förhållande till varandra. Mer eller mindre intelligenta. Mer eller mindre värda. Lite som mynt och sedlar.

Men vet ni vad?! Om vi såg dem för de som de egentligen är istället, var och en en personlig själ som kommit till denna jord för att lära oss någonting, precis som du själv, så skulle vi se det annorlunda. Är det någon skillnad på en själ som föds i en människokropp än en som föds i ett djurs kropp? DET är inte vårt ansvar att avgöra.

Om man ser allt vi skapat här i världen för alla dess brister och fel det har, tillsammans med allt fantastiskt, så kan man konstatera att vår djursyn inte ligger så långt ifrån vår syn på oss själva, och våra barn. (Jag vet inte vilket i jämförelsen som är mest hemskt men du förstår nog när du ser vad jag vill komma fram till.) För hur svårt är det inte att uppfostra ett barn respektfullt, med allt vad det hör till. Detta är små människor som vi är med och skapar, som lever bland oss. Djuren är en annan art som vi är med och skapar, som lever bland oss. Skillnaden här på ”uppfostran” är att djuren kommer alltid att förbli djur, men de där små människorna kommer att bli stora vuxna som ska ta över världen en dag. Ändå är pedagogiken så bristfällig i båda fall. För att de är ”mindre utvecklade”, ”mindre värda”. Vilken jävla inställning..

Djur kommer, vad vi vet, aldrig att bli mer utvecklade och alltså inte mer värda i våra ögon ur det perspektivet. Men barnen är vårt eget kött och blod och inte ens de kan vi respektera. Människan, så bristfällig, borde vara mer ödmjuk till sig själv och det vi kan lära av vår tid på denna jord. Utan VÅRT samhälle med VÅRA regler skulle det vara vi som är nakna, hungriga och utsatta precis så som det är för alla andra. Även om vi kan sätta oss över djuren så kommer vi för alltid vara underkastade naturen. Jorden är inte vår, det är vi som är gäster här under vår korta livstid. Vore vi mer ödmjuka till det skulle vi alla välja att MÅ BRA och NJUTA av tiden HÄR och NU med VARJE SJÄL som lever på jorden TILLSAMMANS med oss.

Den jag trodde var jag, var i själva verket bara en period av mitt liv

Rubriken är ett citat från en person jag inte minns namnet på. Jag älskar det och det kom till mig vid helt rätt tidpunkt i livet!

Det här inlägget skriver jag som fortsättning på de två dessförinnan. Innehållet bygger på mina tankar de senaste åren som jag valt att inte dela med mig av innan, utan låtit gro inom mig.

Som person är jag väldigt tänkande och analyserande med ett stort intresse för utveckling och välmående. En av mina närmsta vänner, som jag lärde känna som min elev för många år sedan, har alltid funnits vid min sida och stöttat mig i bra och mindre bra tider. Hon har alltid haft en djupare förståelse för mig och vi har ofta pratat om livet och hästarna. Vi är väldigt olika och vi har ofta olika åsikter om saker, men alltid respekterar vi varandra för de vi är och det vi tycker. En mycket sund och stark vänskap!

Att få ha en så kär vän i sitt liv, som aldrig dömer eller misstror en är verkligen en ynnest, och mycket tack vare hennes stöd och tro på mig som människa känner jag nu en styrka i någonting som har varit en stor svaghet. Det viktigaste är såklart att man tror på sig själv, men när man tappar bort sig själv i det man trodde var en själv, så är en god vän guld värd!

För mig gick det så långt att jag inte visste vem jag var och det jag visste att jag gjorde, som skulle föreställa mig, var inte någon jag ville kännas vid. Det ”tomma” förra året var en utrensning. Jag behövde pausa. Jag behövde stanna, tömma, känna och förstå att ibland är man inte den man tror att man är, och den jag var då, var bara en period i mitt liv. Av det lärde jag mig väldigt mycket.

Jag som alltid ansett mig själv kunna finna svar på saker satte mig nu tyst och iakttog världen och alla de jag verkligen såg upp till. Istället för att leta där jag kört fast, inom mig, vände jag mig nu utåt och öppnade mig för vad som skulle visa sig. Bara för att man har någonting klart för sig i sitt eget huvud behöver inte det betyda att det är manifesterat i sin kropp. Jag hade allt klart för mig i mitt förstånd, men känslorna rörde till det för mig. Plötsligt stod jag som nybörjare på någonting som jag tyckte att jag skulle kunna och jag fick kämpa mot min frustration som jag själv skapat genom att ha orimliga förväntningar på mig själv.

Det gäller att inte särskilja på saker, utan att se helheten. Men jag ville gärna skilja på olika delar av mitt liv, för att det kändes enklare så, sortera, kategorisera, fastän det egentligen inte var upp till mig att avgöra. För allt som är i MITT liv omges av MINA energier. Jag trodde jag gjorde rätt som inte blandade ihop privatliv och relationer med hästträning och jag trodde att jag lyckades. Men istället skapade jag en distans till mig själv och mina hästar. Jag saknade riktig närvaro, för OM jag skulle vara närvarande var jag inte riktigt säker på vem jag hade att göra med. Pokerface. Företagaren vs privatpersonen. Arbete vs fritid. Om man är i fas med sig själv och i balans som person så är man en och samma oavsett var man är eller vad man gör. Att anpassa sig är ju en självklarhet men man är alltid en och samma.

Tack vare att jag gjort detta mot mig själv, under hur länge vet jag faktiskt inte, så hade jag blivit så blind mot mig själv att min självbild och mitt verkliga jag inte stämde överens överhuvudtaget. Jag ville mycket, men såg inte att jag gjorde tvärt om.

Genom åren har jag fått flera uppvaknanden. Jag har sett dåliga exempel. Jag har känt den där olustkänslan. Uppfattat varningssignalerna. Men jag har verkligen inte kunnat se HUR jag skulle göra annorlunda eller VAR jag skulle gå åt för annat håll. Sedan kom det en dag när jag insåg att jag hade lyckats ta mig bort från allting, en bit i taget. Var sak tar sin tid. När jag stod en bit bort var det lättare att se. När jag redan var borta från det kunde jag enkelt erkänna. För det var så det kändes, som om jag behövde erkänna något, för mig själv.

Vad skapar oss? Vad gör att en människa med det renaste hjärtat kan begå orätt? Rädsla. Pengar. Okunskap.

Tänk på det innan du hoppar på någon. Tänk på hur du kan hjälpa. Tänk på att den som utsätter är också den som blir utsatt. Hur får vi dem att inse? Hur reagerar vi på om de inte inser? Var en medmänniskor. Stötta. Hjälp. Var ödmjuk till andra människors svagheter eftersom du själv önskar att de har en ödmjuk inställning till dina.

Någonstans i samma stund som jag började inse att jag omedvetet medvetet tagit en paus, fyllt på med positiva energier, omgivit mig av människor och nyheter som gav mig inspiration, ungefär då stötte jag på min goda vän, samma vän som fått mig att sluta äta kött. Vi möttes av en slump, utan att ha hörts på väldigt länge och öppen i sinnet som jag var förstod jag att det var ett tillfälligt möte som jag skulle vara uppmärksam på. Samtalsämnet var hästar och hälsa, ohälsa och tvivel. Helt plötsligt landade en insikt i mitt medvetande. Allt vi fokuserad på var vad vi inte ville ha, skador på hästarna, oroligt sinne osv. Att tänka vad man INTE vill ha vet jag ju är både overksamt och rent av skadligt eftersom universum inte ser INTE. Vi ska projicera det vi VILL ha. Insikt. Jag älskar min häst och vill ge honom all kärlek i världen så mitt mål är att SLUTA OROA MIG och lägga energi på att göra allt med kärlek istället!

Sagt och gjort. Sedan den dagen, och innan dess min viktiga paus-period m.m. m.m. så har jag inte varit mig själv lik – och jag älskar det. Jag inte bara känner mer kärlek utan gör saker med mer kärlek och det mesta känns så mycket enklare, roligare och mer inspirerande med mitt eget liv.

Och den där kärnan jag vill komma fram till är vi nog redan inuti, för trots att det har tagit mig tre inlägg att komma hit så inser jag att allt jag skriver om är en del av det jag vill uttrycka. OCH det kommer mera..

Om att respektera liv

En liten kvarleva av min skrivkramp sätter direkt stopp för mig att skriva fortsättningen på gårdagens inlägg. Så vad handlar egentligen den där krampen om? Det är inte så att jag sitter med för mycket i huvudet men bara inte vet hur jag ska få ur mig det. Det är inte heller så att det är tomt. Jag har bara så svårt att få ur mig allt här, offentligt, som alla kan läsa. För precis som jag nämnde i mitt förra inlägg är människans värld stor och dömande, full av hårda ord. Överallt finns de, näthatarna. Som spöken, som vi aldrig riktigt får ett ansikte på. De lämnar bara en massa ord fulla av förakt efter sig på en datorskärm. De är borta lika snabbt som de kom. Men orden sitter kvar. Jag är väldigt befriad från dessa oroliga själar vars livsuppgift ännu är okänd, men jag ser och hör så många andra som drabbas.

Näthatare, vilket ord egentligen. Lika dömande mot dem, precis som de är mot oss. För det är ju så det blir; ”De och vi.” Uppdelat. Kategoriserat. Varför är vi så förtjusta att sätta allting i fack? För då kanske vi vet var vi har dem. Men det blir å andra sidan också väldigt svårt för dem att ta sig ur sina fack om de skulle ändra sig. Värt att tänka på.

Jag tror att våra liv på jorden går ut på att vi ska få uppleva kärlek i alla dess former och skapa det liv som vi vill leva. Och om det då handlar om kärlek så var finner vi den inom samhället normer och ramar. Vi får leta! Bokstavligen. Är det kärlek? Att få leta efter den?

Samhället matar oss med skitsnack. Överallt och dygnet runt med negativa nyheter, ändå ska det finnas plats över till det du vill tänka. Kroppsliga ideal omöjliga att leva upp till, samtidigt som du ska kämpa med att inte jämföra dig och vara nöjd och tacksam för den kropp du har. Lyxfällor, men du ska ändå inte tro att du blir lycklig av allt det där. Djurrättstvistandet, för du ska ta väl hand om ditt lilla älskade husdjur men köttbiten på din tallrik är bara mat så ät och håll käft för fan. Motsägelsefullt, kort sagt. Samhället. Välkommen in!

Samma person, nämnd i förra inlägget, som inspirerade mig att fortsätta träna frihetsdressyr, blev även den person som fick mig att sluta äta kött. Hon pratade till mig från hjärtat och jag tror allvarligt talat inte att jag haft någon som verkligen gjort det till mig innan, om just att inte äta djur. Varför hyschas det när barnen i skolan undrar varför vissa äter vegetariskt? Sluta med ditt propaganda. Varför himlar vuxna med ögonen när någon delar viktig information om djurens rätt?

Jag minns så väl hur mycket jag skämdes i början, över hur jag hade kunnat vara så blind och ätit kött, som kommer från djur, som är liv, men som aldrig fått leva, mer än som livsmedel. Det är ju förfärligt, varför hade jag inte sett det!? Jag blev arg och besviken på mig själv, på mina nära, på samhället – igen. Vi matas något förfärligt mycket av hur naturligt det är att äta en köttbit men hur jävla naturligt har den ”köttbiten” fått leva innan den mättade din mage? Visst har alla rätt till sina egna åsikter men VARFÖR ska det vara så svårt att lyssna på någon som talar från hjärtat, för kärleken, för livet!?

Det är ungefär här som jag kommer tillbaka till alla ”näthatare” som ska demonstrera för att köttet ska bli kvar på våra tallrikar. För om ni inte redan visste det så är de där vegetarianerna, för att inte tala om veganerna en riktig sekt. Mm.. Alltså, det är inte vi som är omöjliga, utan det är ni. Som hävdar er rätt till alla dessa massmord utan att ens beröras när någon gör er medvetna om det som pågår. Men visst, ät ni upp djuren, njut av er köttbit på tallriken, och jag menar det verkligen, MEN – respektera djuren OCH vi som väljer att inte äta dem! Se till att du väljer det absolut bästa tänkbara livet för de som inte kan välja sitt eget. Prioritera. Tänk om. Betala till rätt. Välj vegetariskt alternativ så ofta som möjligt och förändra världen till det bättre. Steg för steg mot en mer kärleksfull värld. Dessutom skadar det inte att öppna ögonen och spetsa öronen för det är ju trots allt SANNINGEN som berättas för er. Jag tror inte att ni skulle himla med ögonen åt ett barn som tårögt berättar om att hennes hund har dött. Försök. Känn!

Dessa tankar skulle jag kunna skriva vidare om i all evighet men jag stoppar mig här eftersom jag fortfarande inte riktigt kommit fram till det som gör det här blogginlägget personligt och relaterat till just mig och det jag vill dela med er. Näthatet. Köttätandet. Inställningen till livet och varandra. Någonstans där vaknade jag upp och insåg att jag inte levde så som jag lärde. Men jag visst inte bättre. Det är ju så, vet man inte bättre så gör man sitt bästa och tror att det är rätt.

Jösses vad utdraget detta har blivit. Det blev en process. Andra inlägget och jag har fortfarande inte kommit till själva kärnan. Men jag får hoppas att ni ändå får ut en trevlig stund av att läsa mina tankar. Tydligen är det såhär det ska blomma.

Att sluta äta kött gav mig en större kärlek till djuren, livet på jorden och respekt för varje själ och alla energier som vi tillsammans är. Det satte igång en process inom mig som jag inte alls kunde ana innan den började.

Nu, väljer jag att avrunda detta inlägg och laddar om inför nästa. Men först vill jag dela ett avsnitt ur boken ”Konsten att njuta av livet” av Lin Yutang skriven 1962:

”Det finns i naturen en betydligt större överensstämmelse mellan djurens föda och deras temperament än man kanske tror. Alla växtätande djur är fredliga såsom lammet, hästen, elefanten och så vidare och alla köttätande djur är krigiska såsom vargen, lejonet, tigern, höken och så vidare. Hade vi själva varit växtätande hade vi säkert också varit fredligare av oss, ty naturen skapar ingen stridslust, där ingen kamp kräves.

Jag är helt och fullt på det klara med att vi befinner oss på väg till fullkomligheten, vilket innebär att vi för ögonblicket äro oförlåtligt ofullkomliga. Det är just vad vi är. Inte förrän vi fått temperament som utmärker de djur som har kräva kan vi kalla oss verkligt civiliserade. Bland människorna i den nu levande generationen finns det både växtätare och köttätare, både människor med milt sinnelag och deras motsats. 

Karaktäristiskt för köttätarna är att de älskar politisk knytnävskamp och dragkamp och att söka överlista eller lura sina motståndare. Och de uppgår i dessa bestyr med ett intresse och en energi, som jag måste erkänna att jag inte har den minsta respekt för. Men alltsammans är i själva verket en fråga om drifter och instinkter.

Människosläktets rätta utveckling beror på ifall den växtätande homo sapiens får tillfälle att utbreda sig samtidigt som den köttätande avtar. Men ännu en tid måste vi låta köttätarna regera över oss. Det finns ingen annan utväg i en värld där muskelstyrkan är det avgörande.”

Allt är inte alltid som det verkar vara..

I hela mitt liv har jag varit ganska säker på mig själv, vem jag är, vad jag vill, kan och önskar. Men det är först när jag råkade bryta ned mig själv, plocka upp varje del och betrakta dem var och en för sig som jag insåg hur skör och osäker jag kan vara, hur dålig jag är på vissa saker och verkligen se på det, och hur bra det är att se det. Hur jag kan öppna mig, se, höra och känna på ett helt annat sätt bara jag avlägsnar mig från normen. Normer som samhället skapar. Rädslan för det jag inte vill vara. Den jag inte vill vara. Som jag kanske är, ur någon annans ögon.

 

När man tittar sig omkring här på bloggen och letar efter inlägg från 2016 ekar det tomt. Det har egentligen ebbat ut och blivit glesare mellan inläggen redan för flera år sedan på den gamla bloggen. Så vad hände? Massor.. Men varför skrev jag inte något då? Jag har helt enkelt saknat förmågan att få ur mig orden som susat runt inom mig. Från början var det väldigt frustrerande och jag förstod inte varför jag inte fick ordning på allt jag ville få ur mig. Det var som om någonting stoppade mig och år 2016 blev ett helt tyst år. Kan man tro. Utåt sett. Men inombords var det tankestormar som inte var av denna värld.

 

När jag började titta tillbaka på bloggen och se hur sällan jag skrev något började jag inse att jag saknade något verkligt hjärtligt att skriva om. Jag började läsa på andra hästmänniskors bloggar som uppdaterades flitigt och jag fick prestationsångest, och om möjligt än mer skrivkramp. Istället för att inspireras började jag jämföra och sakta men säkert tryckte jag mig själv ned i skorna så djupt att jag inte förmådde mig att ta mig upp igen. Jag insåg saker jag inte ville skulle vara sant och jag såg världen öppna sig framför mig på ett stort och skrämmande vis som jag aldrig innan upplevt. Det var som att för första gången inse hur oerhört liten jag var och hur väldigt stor världen är. Människans värld. Stor och dömande.

Saker som krävde stor och jobbig ansträngning hände som på löpande band i mitt liv och jag kämpade med att få energin till att räcka. Såhär i efterhand minns jag inte i vilken ordning allt skedde, men helt plötsligt stod jag som fastnaglad i marken, inte bara nedtryckt av mig själv och mina tankar i mina egna skor. Jag hade stagnerat. Helt.

Jag hade en jättekris i min relation till Compadre och jag sökte hjälp med honom av homeopat, vi var hos veterinär, han fick akupunktur, energimedel, örter – you name it. Jag analyserade sönder allt och gick på knäna totalt med vad jag skulle göra med min älskade häst. Jag ville se. Men det var som att öppna ögonen och se hela världen utan en enda lösning för just oss.

En ljuspunkt i detta mörker blev en person som jag tidigare haft som kund och bekant, som under denna period stod i samma stall som mig och jag inspirerades av henne att fortsätta mer inom frihetsdressyren som jag tidigare valt att stanna för. Detta ledde till att jag bland annat tränade ett par gånger för Therese Granlund från Horse-vision och jag började se och känna delar som gav mig en hel del energi tillbaka. Senare tog jag även beslutet att ta en paus, på obestämd tid, från min tränare och träningsgrupp i Akademisk Ridkonst, av lika många som av lika få skäl.

Men, fortfarande vilsen i pannkakan som jag var, hände det saker i privatlivet som helt vände upp och ned på min värld. När detta var kan jag inte riktigt säga, för som den fighter jag envisades med att vara erkände jag mig inte besegrad trots att jag var totalt dränerad på energi. Trots att jag dragit ned på hästjobben och istället valt en stadig inkomst som anställd, på obestämd tid, orkade jag inte träna mina egna hästar. Stunden kom även då jag lade ut annons om att lämna bort Ice ett tag. Egentligen kändes det som om jag skulle lämna bort båda. Kanske skulle jag inte ha kvar dem alls? Men jag ville inte vara utan dem!! Kanske var det här jag började förstå min personliga krasch? Ingenting verkade längre hålla ihop. Ändå skulle jag fortsätta, lite som om jag skulle låtsas vara oberörd. Inför vem? För vems skull? Jag såg mig som ett offer för omständigheterna och istället för att vakna upp försatte jag mig i någon slags trans; ”Var det såhär det skulle vara så var det så det skulle bli.” Istället för att ta ansvar för mitt eget liv och välja vad jag ville göra med det.

Jag tror ni är med på att det var en snurrig tid och det jag vill komma fram till med detta är vad som föddes ur kaoset. För trots att man avskyr känslan när man är mitt uppe i den så kommer det alltid någonting bra ur en kris. Krisen i sig tror jag nämligen kommer från att man behöver bryta ihop, stanna upp, bena ut och få ordning på saker som inte står riktigt rätt till.. och så var det verkligen. Det förstod jag då också, men inte när, var eller hur!?

Så plötsligt. Tystnade de där destruktiva och disträa tankarna i mitt huvud. Eller rättare sagt, ersattes. Av mig. Min tankar. För bara för att tankar tänks i ditt huvud behöver man inte göra dem till sina. Detta är någonting jag visste men kanske behövde jag förlora mig i dem för att hitta tillbaka till det som verkligen var jag. För plötsligt. Insåg jag. Att jag är någon, om jag vill det. Eller ingen, om jag inte vill det. Jag är den jag väljer att vara. Inte de andra tycker. Säger. Pratar om.

Så enkelt som det låter och så många gånger jag läst om, hört andra säga samt höra mig själv tänka just detta; ”Sluta lyssna på andra. Var den du väljer att vara.” Men det var inte jag! Jag hade inte valt det här.. Jag hade valt en väg men som inte var min innersta önskans val. Jag hade inte gjort ett medvetet val men jag hade heller ingen annan att skylla för det val jag hade gjort. Vad gör jag nu? Jag vet ingenting annat? Hjälp!

Välkommen till mitt ”tomma” år 2016 som hjälpte mig inse att det inte går att fylla på mer i ett glas som redan är fullt. Kanske inte heller halvfullt, men då är det åtminstone halvtomt, eller? Vems innersta hjärteönskan uppfyller du? Din egen? Din familjs? Samhällets? Vem är du? Vad vill du? Vad GÖR du? Vad gjorde jag?

 

Tom är bra. Var så god och fyll. Fortsättning följer..

 

719731157-247437-The_secret_positive_thinking__